-
Världens sämsta bloggare
Ja det här med att blogga regelbundet verkar ju inte vara min starka sida just nu. Jag tänker hela tiden att jag ska skriva inlägg om det ena och det andra men sen kommer det annat i vägen och jag tappar inspirationen att skriva. Det har tagit mig tre dagar att skriva klart det här inlägget.. 🙈 Men jag tänker inte ge upp än. Det får ta den tid det tar att komma igång och få in det som en rutin igen, för jag älskar ju att skriva och har så mycket att dela med mig av.
Förra veckan så red vi några pass och Flippan var väldigt fin och skötte sig alldeles utmärkt, vi kunde skritta av ute efteråt i princip alla pass och det är jag så tacksam för då hennes ben behöver den variationen av underlag. På torsdagen hade vi besök av en Equiterapeut som gick igenom Flippan. Ville bara ha en koll för att se så det inte var något som störde henne, men misstänkte inte att något skulle vara fel. Han tyckte hon var väldigt fin i kroppen och hittade nästan ingenting att anmärka på. Fin för sin ålder, men han sa att hon hade varit det även om hon var 10-15 år och inte 24 så det känns som ett väldigt gott betyg och roligt att höra. Det var ingenting i ryggen, en liten pyttelåsning i nacken åt höger som han knäckte loss och så fick hon tre akupunkturnålar satta. En av dem sattes vid kronranden på utsidan av vänster fram och skulle påverka hela kroppen. Sen fick hon två nålar som var mer symtombehandlande på vänster bog och höger utsida av bakhasen. Alla nålar fick sitta kvar, inte alltid de får det med Flippan som hatar nålar. Det kändes så skönt att han inte hittade nåt större problem och min känsla alltså stämde att det inte var nåt särskilt att fixa till. Hon har ju känts väldigt fin i ridningen det senaste men vill gärna busa i galoppen så då känns det alltid bättre att kolla så hon inte sitter fast innan man jobbar vidare. Så nu vet vi att det bara är att köra på!
Hon fick vila samma dag såklart, sen red vi ett lätt joggingpass dagen efter. Det märktes att hon var lite trött i kroppen efter behandlingen men annars kändes hon jättefin. Vi höll oss till skritt och trav och red mycket övergångar och lösgörande arbete. I söndags red vi en sväng med tanken att jobba lite mer så vi tog några korta galopper som gick jättebra, och så red vi mycket tempoväxlingar och övergångar, lite bogen in & öppna mest innanför spåret och jag tyckte det kändes skillnad på dem mot innan behandlingen. Det gick liksom lättare och jag kunde rida med lite mindre hjälper. Mot slutet blev hon tröttare och jag fick påminna henne lite om att gå av sig själv, att hålla henne framför skänkeln.
Måndag och tisdag denna vecka har hon fått vila och i tisdags skoddes hon. Igår red vi ett pass igen. Red på lite mer och kändes väldigt fin men återigen aningens trött i kroppen, det känns att hon vill men att hon inte riktigt orkar rent fysiskt hela tiden. Det är absolut inte mycket och hon är väl mer som en vanlig häst i energinivå men jag tror att behandlingen förra veckan satte igång lite processer i kroppen som gör henne lite matt helt enkelt. Svande var med och fotade ridpasset på slutet igår så har lite nya bilder att dela med mig av igen. Har ju inte visat alla från de tidigare passen som fotats heller så nu har jag material för ett litet tag framöver.
Hörs (förhoppningsvis) snart igen! ❤️
-
Ett steg framåt och två tillbaka
Att ta sig tillbaka efter operationerna jag gjort är ingen lätt match, det vill jag lova er. Ibland känner jag att det går framåt och jag blir starkare, sen kommer käftsmällen när jag gjort för mycket och det känns som jag är tillbaka på ruta ett. Nu när det dessutom är höst och kallt mår kroppen ännu sämre, men det är ju precis som det brukar vara för mig och jag är ändå väldigt glad att vi flyttade ner till västkusten då klimatet är betydligt mildare här nere. Det är också så att oavsett hur mycket smärtan tar över ibland och hur svag jag känner mig när det inte går som jag vill, vet jag att det här är en del av processen efter operationerna. Jag kan hålla siktet inställt på framtiden, kämpa för att behålla tålamodet och påminna mig om att det tar tid. Det tar tid för kroppen att återhämta sig och bygga upp sig på nytt efter att man opererat in skruvar i skelettet, inget konstigt alls med det egentligen. Jag kämpar dag ut och dag in och jag ska ta mig tillbaka, ingenting kan få mig att ge upp nu. Det svåraste är helt klart att inte göra för mycket. Enligt läkarens instruktioner ska jag kunna utföra samma sak fem dagar i rad innan jag får öka belastningen vad det än handlar om att jag gör. Men jag vill ju bara göra mer hela tiden så det gäller att vara hård på mig själv hur svårt det än är när man har miljoner saker i huvudet man vill göra.
Med Flippan har det i alla fall gått framåt sakta men säkert. Galoppen börjar kännas tryggare och vi kunde rida ett toppenpass förra veckan trots att husse var med och fotade (sist vi försökte blev det ju bara bus från Flippans sida, haha). Vi kan skritta av ute efter ridpassen, idag red vi på utebanan och dessutom samtidigt som ett annat ekipage under första halvan av passet. Flippan busade lite när jag skulle ta av mig jackan men sen gick det jättebra och hon kändes väldigt fin idag. I lördags longerade jag henne en sväng med chambonen och hon fick galoppera lite mer än vi gjort under ridningen. Övergångar mellan trav och galopp och så fick hon galoppera lite grann på mindre volt för att få henne att bära upp sig lite mer. Hon såg väldigt fräsch ut och jobbade på bra, alltid skönt att se sin häst från marken emellanåt även om jag är väldigt sparsam med longering. Sen longerar jag aldrig särskilt länge och står aldrig på samma fläck och snurrar runt runt, utan går ganska mycket fram och tillbaka så att det blir lite mer raka och större spår.
Jag lovade ett blogginlägg på Instagram förra veckan om hur jag tänker kring galoppen med Flippan, så det ska jag försöka skriva ihop denna vecka. Här kommer ett gäng bilder från förra veckan så länge.
-
Bloggstrul…
EDIT: Förra veckan fick jag problem med bloggen IGEN. Men nu ska webbhotellets tekniker har löst detta permanent hoppas jag, det är vad de säger i alla fall. Så detta inlägg skulle lagts upp i torsdags, 14 november. Fler inlägg kommer sen. 🙂
Flippan har varit så duktig senaste ridpassen! I tisdags red vi ett pass själva i ridhuset, det var första passet efter att hon lekte rodeo och slängde av ryttaren i lördags som jag skrev om i början av veckan. Hon var fortfarande lite, lite spänd i ryggen då så jag tog passet lite som en check och känna efter. Det märktes ingenting när vi red utan Flippan var jätteduktig, så himla fin och inte det minsta spänd eller busigheter. Vi red mycket övergångar mellan skritt och trav, korta sträckor i skritt och lite längre i trav precis som vi brukar göra. Hon var pigg men på en helt perfekt nivå, lagom för att hitta till rätt arbete och utan att behöva påminna om framåtbjudningen. Det känns faktiskt som att hon har en ärlig framåtbjudning mycket mer av sig självt nu sen vi börjat rida igen efter mina operationer. Så har det inte alltid varit, och ibland blir det ju också svårt att renodla de framåtdrivande hjälperna när man sitter på en häst som gärna leker rodeo emellanåt, har väldigt mycket egna åsikter och dessutom som jag själv haft såna problem med höfterna och inte velat riskera för mycket. Men det är verkligen så viktigt att hästen bjuder ärligt fram till bettet, att den bär sig själv och jobbar bakifrån genom hela kroppen. Som ryttare ska man inte behöva driva hästen framåt i varje steg, då har man ett stort problem med framåtbjudningen och det blir svårt att få annat att fungera, framförallt att få hästen att jobba korrekt i balans. Nu ska jag inte snöa in mig för mycket på det, ska spara det till egna inlägg då det finns såå mycket jag vill skriva om just gällande ridningen, dressyren och att arbeta hästarna korrekt. Så vi hoppar tillbaka till passet med Flippan i tisdags. Eftersom hon kändes så fin valde jag att prova fatta galopp i båda varven. Fattade från skritt och galopperade en halv 20-metersvolt och en bit rakt fram på långsidan innan vi bröt av till trav igen. Det gick jättebra! Tror det hade gått bra att galoppera mer också men jag ville inte utmana ödet för mycket, haha.
Igår vilade hon och idag red vi igen. Denna gång inte ensamma. Börjar ju bli dags att komma igång mer ordentligt så nästa steg blev att prova rida tillsammans med en annan hästkompis i ridhuset. Det gick över förväntan! Flippan skötte sig nästintill perfekt, kändes jättefin och gjorde inga tokigheter. Ett par gånger stannade hon och började skrapa med frambenen då jag “råkade” snegla lite på det andra ekipaget och alltså tappa någon ynka procent av mitt fokus på henne.. Inte okej enligt Flippan, haha. Men hon gick fram direkt igen och det var inga problem att fortsätta rida. Så jag känner mig väldigt nöjd med henne och glad att det gick så bra att rida samtidigt som ett annat ekipage. Inte för att det brukar vara problem om man går tillbaka till innan mina operationer, men det är just det att hon dels kan bli ännu piggare men framförallt att hon kräver mitt fulla fokus ALLTID, vilket såklart är lättare om man rider helt ensamma.
Sekunden efter denna bild togs pep Flippan till och var klar med hälsandet på Lillen (som jag förresten fått äran att rida ett par gånger, supergullig häst) 😂😍