Det är inte roligt att vara jag just nu

Hur mycket motgångar kan en människa behöva få egentligen? Jag har inte skrivit här alls särskilt mycket senaste veckorna och det är helt enkelt för att jag mår riktigt dåligt och vill inte gå in här och skriva en massa negativa saker hela tiden. Men nu ville jag uppdatera lite efter dagens veterinärbesök…

Först måste jag berömma Flippan för hur hon skött sig i transporten idag! Hela vägen till och från Tierp har hon stått snällt och inte haft några som helst tendenser till att få panik igen. Vi har kört extremt sakta, framförallt i alla kurvor och det tog ungefär dubbelt så lång tid att åka mot vad det brukar. Men hellre det och att det som nu gick bra hela vägen än att chansa och framkalla panik hos Flippan.

Själva undersökningen då. Började med att gå och springa med henne och sen longera. Lite halt höger fram. Hon var jättehalt på kvällen efter olyckan  och dagen efter men sen gick det mesta av hältan tillbaka och det var väl ungefär lika idag som under förra veckan. Men såklart gjorde vi ett ultraljud ändå eftersom senan varit svullen och det var ju egentligen ultraljudet vi åkte dit för. Veterinären ultraljudade hela nederbenet och även upp till strax ovanför framknäet (det heter ju inte knä egentligen men tror ni fattar var jag menar då). Mycket riktigt precis som jag misstänkt hela tiden hade hon en skada på ytliga böjsenan. Ingen jättestor skada, det fanns inga blödningar eller så men fibrerna i senan har ändå gått sönder och det framkallar en svullnad som man också kunde se på ultraljudet. Veterinären trodde ändå på en god prognos och att det kommer ta ”några månader” innan det läkt. Med senor vet man ju aldrig riktigt hur lång tid det tar och det är superviktigt att inte belasta senan för snabbt.

Nu är det bara motgångar för mig på så många plan att jag inte vet hur jag ska orka med att ta mig igenom allt. Det har varit såhär så himla länge nu att det händer saker hela tiden och det spelar ingen som helst roll hur mycket jag kämpar och hur noga jag är med saker så får jag dessa käftsmällar gång på gång. Om ni bara visste hälften… Just nu ligger fokus mest på att ta mig igenom varje dag. Två nätter den här veckan har jag inte sovit alls på grund av smärtan och ångesten, och ingenting blir ju bättre av det. Känner inte mycket hopp för framtiden just nu men allt jag gått igenom hittills har gjort mig oerhört stark och jag ska nog se till att ta mig igenom allt det som pågår just nu också. Är ju inte bara Flippan som är skadad liksom. För oavsett hur tråkigt det än är att hon skadat sig så hade det varit betydligt lättare att hantera det om jag hade sluppit åtminstone några av alla andra motgångar och svårigheter…

Nu har ni fått en liten update i alla fall. Jag ska nog börja blogga lite mer igen till veckan kanske men ska fundera på vad jag ska fokusera på att skriva om i så fall nu när det inte blir någon ridning med Flippan på några månader. Men jag har fortfarande några andra saker som ligger betydligt högre på priolistan så får se hur jag gör helt enkelt.

Såhär såg senan ut på kvällen samma dag som hon fått benet över bommen i transporten:

2016-09-12 senskada
Det är ju lite svårt att se mot bakgrunden men man ser ändå att senan buktar ut på baksidan av benet

Det går bra nu…

Läkarbesök idag. Ny läkare igen. Egentligen nygammal då jag träffat läkaren ett par gånger förut för flera år sedan, men då var jag inte sjuk på det här viset. Ska väl inte säga att det var ett rakt igenom dåligt besök men jag gick gråtandes därifrån… Som så många gånger förr. Jag förstår verkligen inte hur man ska behöva stå ut med att bli behandlad precis hur som helst och det känns som att samhället kör över mig med en ångvält gång på gång. Jag hade kunnat må så mycket bättre nu om jag bara hade fått rätt hjälp från början, det är jag helt övertygad om. Men istället ska andra bestämma över mitt huvud hela tiden och sätta käppar i hjulet och öka risken att jag blir kraftigt sämre innan jag ens hunnit resa på mig efter förra smällen. Det är så sjukt alltihop och jag är så fruktansvärt ledsen över att jag inte själv kan styra över mitt liv. Jag har väl för fan inte valt att vara sjuk? Finns inget jag vill hellre än att vara frisk. Inget.

Uppdateringen kommer inte vara den bästa här nu närmsta dagarna. Det börjar dra ihop sig med det jobbiga som ska skrivas färdigt och skickas in, och jag måste försöka ta tag i lite andra saker också. Har ju ändå inte så mycket roligt att skriva om eftersom Flippan är skadad. 🙁 Fattar inte varför det aldrig kan få gå bra nån gång… Nån väldigt liten ljusglimt här och där men annars går det bara dåligt med det mesta för mig, och det är inga småsaker det handlar om heller.

#skitliv

2016-09-11 Biolight
Behandlade med Biolight första dagarna vilket hjälpte att få ner svullnaden

 

2016-09-13 Zinkabandage
Igår lindade vi på ett zinkabandage som ska sitta flera dagar. Lite läskigt att linda på det men tror jag lyckades rätt bra med att linda lagom hårt (det ska ju inte lindas hårt utan väldigt försiktigt men måste ändå sitta så man kan inte linda för löst heller).
Vi har också kylt 4 ggr per dag i 30 minuter första dagarna eftersom det är superviktigt att göra det de första 48 timmarna efter en eventuell senskada. Jag törs inte visa er bilden på hur benet såg ut häromdagen då det varit olindat en liten stund, orkar inte med massa spekulationer. Men kommer nog visa er sen när vi varit hos kliniken och undersökt ordentligt. Det var ingen stor svullnad men ändå synlig och med tanke på hur halt hon var i lördags och söndags morse känns det inge bra. 

Att känna sig maktlös

Trivs du inte med ditt liv – gör något åt det. Ta tag i det du vill förändra och jobba hårt för att nå dina drömmar. Att ha så mycket vilja och ambition som jag har, men samtidigt få en kropp som inte alls är med på noterna är för mig det värsta tänkbara. Det här var inte vad jag ville med mitt liv. Jag vill så mycket mer. jag vill jobba. Jobba hårt, utvecklas inom flera områden och ta mig steg för steg närmare mina mål och drömmar. Men för några år sedan krossades de flesta av mina drömmar. Jag är sjuk, och jag kommer aldrig bli frisk. Hur gärna jag än vill önska att jag kan bli frisk så kommer jag aldrig bli det. Frågan är bara hur pass långt jag kan ta mig ändå trots min EDS-diagnos? Trots att kroppen kämpar emot mig nästan hela tiden. Hur långt kan min envishet och min passion ta mig? Hur mycket kan jag kämpa och pusha utan att gå sönder? Hur mycket yttre faktorer ska få påverka mitt liv? Saker jag verkligen inte kan göra något åt, för att någon bara bestämt sig för att förstöra för mig eller bara på grund av ren otur. Det känns som att det inte spelar någon roll hur mycket jag än kämpar så hamnar jag alltid här igen, förtvivlad och med början att tappa hoppet om framtiden. Igen. Det finns mycket jag vill förändra, mycket saker att ta tag i och försöka göra något åt. Men vissa saker som stoppar eller bromsar mig, saker som jag måste ta tag i först eller saker som jag inte kan påverka. Alldeles för mycket av min energi går åt till saker som jag varken vill eller borde behöva lägga energi på. Men jag vet att jag måste fortsätta kämpa, för jag kan inte släppa den jag är innerst inne. Jag vill mer med mitt liv, jag tänker aldrig acceptera att jag inte ska klara av att göra det jag vill. Det jag behöver för att må bra. Hela tiden funderar jag på hur jag ska ta mig härifrån, ifrån den situation jag sitter i just nu. Hur jag ska ta mig framåt men utan att riskera att förstöra kroppen ännu mer…

_DSC6503_1500

Hästarna är det jag brinner för och jag skulle helst av allt ta ett jobb i ett professionellt dressyrstall och jobba arslet av mig igen, bara suga åt mig all kunskap och utvecklas som ryttare och hästmänniska ännu mer. Jag hatar verkligen att kroppen ska sätta stopp för mina drömmar. Jag har för mycket att ge när det kommer till hästarna och det känns så otroligt bortkastat att jag inte ska kunna satsa på det bara för att jag föddes i fel kropp. Jag mår som bäst när jag får hålla på med hästar och rida. Och då menar jag inte att stå och kela i stallet och rida på hobbynivå utan just att vara delaktig i en verksamhet som sköts på ett proffsigt sätt, där inget lämnas åt slumpen och där hästarnas bästa alltid kommer först. Att rida dressyr för att utveckla hästarna till att prestera sitt bästa, att hela tiden utveckla sin ridning och att så småningom kanske till och med ha en egen verksamhet. Jag har aldrig haft som mål att rida OS eller nåt sånt, utan jag vill mer bli så jävla bra på att rida att jag kan sitta upp på vilken häst som helst och plocka fram det bästa ur just den individen. Att kunna rida många olika hästar är för mig ett större kvitto på att man är en bra ryttare, än att rida höga klasser på en häst.

En sak som är säker är att jag aldrig kommer ge upp mina drömmar. Aldrig någonsin. De kanske måste modifieras på vägen, men att jag skulle ge upp hästarna finns liksom inte på världskartan. Jag vill inte känna mig maktlös längre. För även om jag aldrig blir frisk så tänker jag se till att jag blir bättre, framförallt starkare i kroppen och därigenom orka mer. Har även börjat fundera mer och mer på det här med steloperation och ska söka reda på mer information om det för det kanske är något som skulle kunna hjälpa mig? Sjukvården bryr sig liksom inte om att hjälpa mig utan jag får ständigt kämpa även där med nya läkare hela tiden och ingen som riktigt lyssnar ordentligt. När man väl hittar en bra läkare så försvinner hen lika snabbt igen. Börjar bli så trött på det här samhället (nej förlåt har varit länge), som ska vara så tryggt med bra sjukvård och socialförsäkring men det är bara ett stort fett jävla skämt. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Tur jag inte är ensam utan har Svande (min sambo) vid min sida som hjälper mig med allting och är ett enormt stöd. Han är den enda som ser mig när jag mår som sämst, han är den enda som vet hur illa det verkligen är när det är som värst. Utan honom vore jag ingen. Så mycket kärlek. ♥♥♥

2015-09-25 Kärlek

 

Trodde jag skulle få skriva ett positivt inlägg ikväll

Flippan var mycket bättre imorse, hältan var verkligen mycket mindre än framförallt igår morse för den var bättre redan igår kväll. Hon fick vara ute i hagen halva dagen, dock inte hennes vanliga stora hage utan en mindre. Hon var vääääldigt pigg och laddad hela vägen ut men höll sig hyfsat på mattan ändå. Vi har kylt, lindat, kört biolight och haft vallörtsblad på benet sen i lördags och svullnaden gick ner ganska snabbt. Men nu ikväll stod hon utan lindor nån timme och när jag skulle linda henne igen tyckte jag senan såg svullen ut. Det är inte mycket men det är ändå där, och jag är så rädd att hon fått en senskada. :'( Känns inte alls bra det här, blir att kontakta veterinären igen imorgon bitti.

2016-09-12 Äntligen i hagen

Pysselkväll

Nu är jag äntligen klar med allt som måste fixas inför morgondagen. Eller åtminstone inför tävlingen. Vi ska faktiskt bara hem och vända sen efteråt – vi drar till Stockholm för att se Red Hot Chili Peppers spela på Tele2 Arena sen på kvällen! Har nog glömt att berätta det för er, men det kommer verkligen vara full rulle imorgon… Tur det blir många timmar i bilen så jag får vila emellan allting, haha. Jag tar nog med mig laptopen så jag ska försöka hinna med att blogga ändå, men i värsta fall blir det bara snabba inlägg från mobilen. Ni kan ju hålla kolla på Equipe om ni vill se hur det går för oss på tävlingen imorgon, kl 9:52 startar vi.

Egentligen hade jag tänkt ligga i sängen nu men är alldeles för uppe i varv för att kunna sova riktigt än så sitter med mitt kvällsro-te och försöker få hjärnan att inta sov-mode. Är egentligen jättetrött och kände som att jag kunnat somna ståendes i stallet tidigare, men hjärnan går ändå på högvarv och jag är nog helt enkelt laddad inför tävlingen så har lite svårt att koppla av. Men såhär kvällen före tävling brukar jag alltid ligga i sängen och rida igenom programmet i tankarna, precis så som jag vill att det ska kännas när det väl gäller. Det brukar faktiskt hjälpa mig att somna också då jag liksom kopplar bort alla dumma tankar och ångesten brukar också lätta av då. Kanske ska börja göra det till vardags också? Haha.

_DSC3642_1500

En fin bild från när vi var i Ockelbo och tävlade i slutet på juli. Det var första tävlingen efter skadan förra året och även då skötte Flippan sig väldigt bra, men hon stod på bakbenen en gång hihi. Det ska hon inte göra imorgon, förutom eventuellt om det blir prisutdelning då. 😉 Det var utomhus då men imorgon är det inne och framridning ute istället vilket jag tror passar lite bättre för Flippan. Plus att Svande kan fota lite fina bilder under framridningen. Ni får hålla tummarna för oss imorgon!