Att känna sig maktlös

Trivs du inte med ditt liv – gör något åt det. Ta tag i det du vill förändra och jobba hårt för att nå dina drömmar. Att ha så mycket vilja och ambition som jag har, men samtidigt få en kropp som inte alls är med på noterna är för mig det värsta tänkbara. Det här var inte vad jag ville med mitt liv. Jag vill så mycket mer. jag vill jobba. Jobba hårt, utvecklas inom flera områden och ta mig steg för steg närmare mina mål och drömmar. Men för några år sedan krossades de flesta av mina drömmar. Jag är sjuk, och jag kommer aldrig bli frisk. Hur gärna jag än vill önska att jag kan bli frisk så kommer jag aldrig bli det. Frågan är bara hur pass långt jag kan ta mig ändå trots min EDS-diagnos? Trots att kroppen kämpar emot mig nästan hela tiden. Hur långt kan min envishet och min passion ta mig? Hur mycket kan jag kämpa och pusha utan att gå sönder? Hur mycket yttre faktorer ska få påverka mitt liv? Saker jag verkligen inte kan göra något åt, för att någon bara bestämt sig för att förstöra för mig eller bara på grund av ren otur. Det känns som att det inte spelar någon roll hur mycket jag än kämpar så hamnar jag alltid här igen, förtvivlad och med början att tappa hoppet om framtiden. Igen. Det finns mycket jag vill förändra, mycket saker att ta tag i och försöka göra något åt. Men vissa saker som stoppar eller bromsar mig, saker som jag måste ta tag i först eller saker som jag inte kan påverka. Alldeles för mycket av min energi går åt till saker som jag varken vill eller borde behöva lägga energi på. Men jag vet att jag måste fortsätta kämpa, för jag kan inte släppa den jag är innerst inne. Jag vill mer med mitt liv, jag tänker aldrig acceptera att jag inte ska klara av att göra det jag vill. Det jag behöver för att må bra. Hela tiden funderar jag på hur jag ska ta mig härifrån, ifrån den situation jag sitter i just nu. Hur jag ska ta mig framåt men utan att riskera att förstöra kroppen ännu mer…

_DSC6503_1500

Hästarna är det jag brinner för och jag skulle helst av allt ta ett jobb i ett professionellt dressyrstall och jobba arslet av mig igen, bara suga åt mig all kunskap och utvecklas som ryttare och hästmänniska ännu mer. Jag hatar verkligen att kroppen ska sätta stopp för mina drömmar. Jag har för mycket att ge när det kommer till hästarna och det känns så otroligt bortkastat att jag inte ska kunna satsa på det bara för att jag föddes i fel kropp. Jag mår som bäst när jag får hålla på med hästar och rida. Och då menar jag inte att stå och kela i stallet och rida på hobbynivå utan just att vara delaktig i en verksamhet som sköts på ett proffsigt sätt, där inget lämnas åt slumpen och där hästarnas bästa alltid kommer först. Att rida dressyr för att utveckla hästarna till att prestera sitt bästa, att hela tiden utveckla sin ridning och att så småningom kanske till och med ha en egen verksamhet. Jag har aldrig haft som mål att rida OS eller nåt sånt, utan jag vill mer bli så jävla bra på att rida att jag kan sitta upp på vilken häst som helst och plocka fram det bästa ur just den individen. Att kunna rida många olika hästar är för mig ett större kvitto på att man är en bra ryttare, än att rida höga klasser på en häst.

En sak som är säker är att jag aldrig kommer ge upp mina drömmar. Aldrig någonsin. De kanske måste modifieras på vägen, men att jag skulle ge upp hästarna finns liksom inte på världskartan. Jag vill inte känna mig maktlös längre. För även om jag aldrig blir frisk så tänker jag se till att jag blir bättre, framförallt starkare i kroppen och därigenom orka mer. Har även börjat fundera mer och mer på det här med steloperation och ska söka reda på mer information om det för det kanske är något som skulle kunna hjälpa mig? Sjukvården bryr sig liksom inte om att hjälpa mig utan jag får ständigt kämpa även där med nya läkare hela tiden och ingen som riktigt lyssnar ordentligt. När man väl hittar en bra läkare så försvinner hen lika snabbt igen. Börjar bli så trött på det här samhället (nej förlåt har varit länge), som ska vara så tryggt med bra sjukvård och socialförsäkring men det är bara ett stort fett jävla skämt. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Tur jag inte är ensam utan har Svande (min sambo) vid min sida som hjälper mig med allting och är ett enormt stöd. Han är den enda som ser mig när jag mår som sämst, han är den enda som vet hur illa det verkligen är när det är som värst. Utan honom vore jag ingen. Så mycket kärlek. ♥♥♥

2015-09-25 Kärlek

 

Trodde jag skulle få skriva ett positivt inlägg ikväll

Flippan var mycket bättre imorse, hältan var verkligen mycket mindre än framförallt igår morse för den var bättre redan igår kväll. Hon fick vara ute i hagen halva dagen, dock inte hennes vanliga stora hage utan en mindre. Hon var vääääldigt pigg och laddad hela vägen ut men höll sig hyfsat på mattan ändå. Vi har kylt, lindat, kört biolight och haft vallörtsblad på benet sen i lördags och svullnaden gick ner ganska snabbt. Men nu ikväll stod hon utan lindor nån timme och när jag skulle linda henne igen tyckte jag senan såg svullen ut. Det är inte mycket men det är ändå där, och jag är så rädd att hon fått en senskada. :'( Känns inte alls bra det här, blir att kontakta veterinären igen imorgon bitti.

2016-09-12 Äntligen i hagen