Det har varit mycket med Flippan

flippan_svenlinblom

Satt och kollade igenom lite gamla bilder och kom att tänka på hur mycket det varit med Flippan. Om det inte vore för att det står på journalen så hade jag tappat räkningen för länge sen på hur många gånger vi varit till kliniken med henne. De här bilderna ovan togs den 21 november 2014, alltså ungefär två år sedan. Vi hade hittat Flippans pålagring i början av året men hon blev bra efter behandling så vi satte igång henne helt och hann med några tävlingar under sommaren, innan hon började bli överansträngd igen och fick ny behandling i slutet av sommaren. Hon blev bra även den gången och vi satte igång, men efter nån månad eller så tyckte jag att hon började kännas knasig igen. Jag kände att det inte funkade och var säker på att pålagringen gjorde att hon inte skulle fungera som ridhäst mer. Jag har aldrig ridit henne särskilt hårt utan snarare väldigt försiktigt hela tiden, väldigt lite böjda spår och extremt noggrann med fram- och avskrittning och varierad träning. Valde att pensionera henne då under hösten utan att åka och kolla henne eftersom jag kände själv att det inte var bra och ville inte spruta henne mer. Vet att jag var helt förstörd och mådde ju redan dåligt på grund av min egen sjukdom så det var en riktigt tuff höst.

Men någonstans kändes det som att jag fattat fel beslut och att jag gett upp för lätt. Så vi bokade tid och åkte till Sven Lindblom i Sala som behandlar hästar och är känd som mirakelmannen. Han besitter enorma kunskaper och ser innan hästen knappt hunnit av transporten exakt var problemen sitter. Vi har varit dit några gånger både före och efter detta besök. Men det jag vill komma till är att han då behandlade hennes bakknän och så fick hon lite magnetterapi. Åkte hem med en lättnad för Sven trodde inte det skulle vara några problem efter behandlingen och sa att det bara var att tuta och köra!

Satte igång henne väldigt försiktigt och sen dess har det faktiskt inte varit något alls med hennes bakknän. Har jag märkt att hon känts som att det börjar smyga på sig något har jag kanske låtit henne skritta några dagar ute på rakt spår bara och sen har hon varit som vanligt igen.

Så hur hopplöst jag än trodde att det var först när vi hittade hennes pålagring har hon alltså fungerat och varit i full tävlingskondition trots detta, så alla ni som har en häst med liknande förändringar – ge inte upp! Jag tror att mycket går att jobba med bara man är uppmärksam och klok kring hästens träning och skötsel. Nu menar jag absolut inte att alla skador går att fixa eller att man kan träna alla hästar med röntgenförändringar, men om veterinären inte är säker på att det inte kommer gå så gör ett försök i alla fall. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta men får ta och ge mig för detta inlägg tror jag och ta upp det igen framöver.

Sen har Flippan haft lite andra skador också som ni säkert vet om ni följt mig ett tag, och jag ska göra en liten serie där jag går igenom allting tänkte jag. För att det kan vara intressant för många som har/haft skadade hästar och jag hoppas att det kan hjälpa någon. Egentligen bryr jag mig inte särskilt mycket om vad folk tror och tycker, men jag vill också förklara lite för att folk inte ska tro att det är jag som bidragit till att Flippan varit skadad så mycket. Vi har haft extremt mycket otur och de som känner mig och har sett hur vi sköter Flippan vet att vi gjort allt och lite till för henne. Mycket, mycket mer än vad de flesta skulle göra. Men Flippan är mitt allt. Nej okej, Svande också och Leija förstås. Men Flippan är min själsfrände och vi hör ihop, så för mig är det en självklarhet att göra allt jag kan för henne. Älskade lilla häst ♥

SONY DSC

Bilden är tagen i november 2014. Hon var väldigt fina i den ljusgula färgen, men har sålt det setet..

Flying Dogsman Black Velvet

Idag är det exakt fem år sedan min familjs första hund gick bort. Hennes riktiga namn var som rubriken Flying Dogsman Black Velvet, men hon kallades Alva ♥

Världens snällaste hund. Alltid glad och lycklig precis som en flat ska vara. Det är fortfarande jobbigt att tänka tillbaka på den där dagen. Jag hade varit på ett läkarbesök nere på stan och Alva var ensam hemma under tiden. Jag hämtade henne i mammas lägenhet och skulle gå hem till oss (vi bodde några kvarter bort), och det märktes inget konstigt på henne då utan hon var lika glad som hon alltid blev när man kom hem och hon traskade på som vanligt när vi gick ut. Men när vi skulle gå upp för trappen hemma hos oss (mig och Svande) märkte jag att något var konstigt och när vi väl tagit oss upp ville hon inte gå längre. Men jag lyckades få henne att gå in till lägenheten, där hon föll ihop på hallgolvet och låg och andades tungt. Jag ringde veterinär, mamma och Svande. Minns inte i vilken ordning men Svande sprang hem från jobbet, veterinären var beredd på att vi skulle komma och jag stod och väntade på att Svande skulle plocka upp oss med bilen så vi kunde åka till kliniken. Vi körde alldeles för fort genom stan och när vi kom fram parkerade vi på baksidan och skulle få bära in henne direkt på ett rum via bakdörren. Minns så väl hur Alva försökte klamra sig fast i baksätet, hon ville verkligen inte, men jag lyckades bära in henne på rummet så veterinären kunde undersöka henne. Det var redan för sent, pulsen var väldigt svag och veterinären skulle försöka sätta kanyl för att kunna hjälpa henne men det var ingen idé då det inte kom något blod alls. Allt gick så fort. På mindre än en timme från första tecknet på att något var fel var hon borta. Det fanns inget vi kunde gjort annorlunda. Nu gråter jag när jag skriver det här… Trots att det gått fem år gör det fortfarande ont, sorgen och saknaden finns fortfarande kvar. Men oftast när jag tänker på Alva är det de fina och roliga minnena som dyker upp.

alva-2

Kom på lite saker att skriva om Alva, och lite jämförelse med Leija, så här kommer två listor som jag tänkte kunde var kul för er att läsa.

Största skillnaderna mellan Alva och Leija:
  • Alva älskade sina mattar mest av allt och blev som gladast när hon fick träffa oss efter att någon varit borta // Leija blir gladast när hon träffar andra människor
  • Alva hatade att vara ensam hemma och hade nästan alltid hittat på bus och tuggat sönder nåt när hon varit själv // Leija kan göra nåt bus ibland men mest ligger hon och sover och visar inget särskilt missnöje över att vara själv
  • Alva hittade alltid på massa hyss bara för att busa, även om hon visste vad man ville så gjorde hon ofta tvärt om, lite som en katt // Leija är oftast lydig men när hon busar är det bara för att hon inte kan behärska sig, inte för att hon inte vill göra som man säger
  • Alva ville gärna krulla ihop sig bredvid i soffan men skulle inte tillåta att man drog henne till sig för att mysa // Leija vill helst ligga PÅ en hela tiden och man kan göra precis hur som helst med henne och bara släppa så ligger hon kvar
  • Alva lämnade ibland mat i skålen och det kunde vara svårt att få henne att äta ordentligt // Leija är glupskare än glupskast och skulle kunna äta hur många portioner mat som helst och blir lika glad och tokig varje gång det är matdags
  • Alva åt helst av allt sitt eget bajs, men även andra hundars bajs, kattbajs, hästbajs ja you name it bajs var det bästa som fanns enligt Alva // Leija äter bara hästbajs (förlåt Alva men det är väldigt skönt att Leija inte är likadan på den här punkten)
  • Alva hoppade väldigt mycket på folk när hon skulle hälsa // Leija hoppar inte lika mycket men viftar istället på hela kroppen och låter som jag-vet-inte-vad (måste filma för er som inte träffat henne)
  • När man kallade in Alva kunde hon komma i full fart mot en för att preciiiis när hon var framme vika av åt sidan och springa iväg igen – bara för att busa // Leija kommer också oftast i full fart mot en när man kallar in henne, och ibland (ofta) hinner hon inte stanna så hon antingen springer rakt in i en eller så viker hon av på sidan medan hon bromsar men vänder sen direkt tillbaka så man får ta henne
Några av Alvas favoriter i livet:
  • Snö – Första snön orsakade alltid tokrus, att rulla sig i snön kom alltid före att kissa även om man inte varit ute på hela natten, och Alva kunde ligga och mysa i snön och springa runt och toka sig hur länge som helst. Hon föddes i januari så kanske inte så konstigt.
  • Bada i havet – När man svängde in med bilen mot ett ställe hon visste att hon brukade få bada på så fick man höra på hennes tjut hela vägen och det var alltid raka vägen ner i vattnet när man släppte lös henne, hon kunde bada i evigheter.
  • Sina mattar – Alva tydde sig väldigt mycket till mig, min lillasyster och mamma som ju alla var hennes mattar. Hon var inte lycklig om inte alla var hemma, eller med om man var borta nånstans.
  • Bajs – Som jag nämnde ovan älskade Alva att äta alla sorters bajs, men särskilt sitt eget så när hon var lös och man såg att hon skulle bajsa fick man lite smått panik och försökte skynda sig fram för att hinna plocka upp det innan hon hann äta av det, sååå jävla äckligt, haha! Rulla sig i det var såklart också en höjdare 😉
  • Bära saker – Alva var tränad av sin uppfödare i apportering redan innan vi köpte henne (hon var fem månader när vi hämtade henne) och precis som hos alla flattar (tror jag iaf?) så är det en medfödd instinkt att vilja bära på saker och Alva älskade att få bära alltifrån bullpåsen på vägen hem från konditoriet och sina leksaker till dummies när man tränade mer seriöst.

Älskade och saknade fina lilla Alva ♥

collage_1 collage_2

 

Hur kan man ha så mycket bilder?

Jag blir ju aldrig klar med att rensa filerna på datorn… Helt galet vad mycket bilder jag har, både egna bilder och bilder jag sparat ner som inspiration och så. På min externa hårddisk som jag just nu håller på och rensar är det 506 GB och ca 95 000 !!! bilder, det är sinnessjukt! Vet inte om jag skrev upp hur mycket det var innan så jag har något att jämföra med sen men jag hoppas att jag kan minska de där siffrorna en hel del. Har ju bilder på fler ställen, gamla hårddisken på datorn har en hel del. Närmare bestämt 618 GB och ca 86 000 bilder – HJÄLP! :O

Så less på mig själv att jag inte rensat allteftersom så jag nu sitter med nästan 200 000 bilder att gå igenom. Det positiva med detta är ju att man hittar en hel del roliga minnen bland alla bilder, så jag tänkte att jag kunde passa på att bjuda er på några stycken från 2012 och 2013 🙂

20120928_183417_1200
Här är Flippan när vi precis hämtat hem henne i september 2012, senaste gången jag köpte tillbaka henne alltså. Alltid lika söt.
SONY DSC
Leija dagen efter vi hämtat henne, bara 8 veckor gammal och söt så man dööör.
dsc02504forlovning_1200
En bild från när jag och Svande förlovade oss ♥
SONY DSC
Min favorithäst på det senaste hästjobbet jag hade, Star – fuxsto såklart 😉
SONY DSC
Flippan i oktober 2012
Oktober 2013 när jag fotade Flippan för mina hästklippnings-visitkort och -reklamblad.
Oktober 2013 när jag fotade Flippan för mina hästklippnings-visitkort och -reklamblad