När smärtan får en att tappa hoppet

När smärtan tar över allting och man inte kan fokusera på något annat hur mycket man än försöker.

När smärtan gör att man känner sig snurrig och illamående.

När smärtan gör det svårt att andas.

När smärtan blir värre bara av att sitta upp.

När man inte haft en enda smärtfri dag på snart fem år. 

När man inte längre känner igen sig själv för att smärtan förändrat vem du är.

När man misslyckas gång på gång både med att studera och med att jobba. 

När man varit utan inkomst i över två år för att Försäkringskassan tror att man minskar antalet sjuka människor genom att neka sjukpenning. 

När man kämpar med att få igång sitt eget företag för att kunna jobba på sina egna villkor, men villkoren sätts av smärtan och man orkar inte ens 10% av det man vill göra. 

När man känner sig ensammast i hela världen.

När man ser alla drömmar försvinna längre och längre bort.

När man inte längre vet hur man ska orka fortsätta kämpa.

När smärtan får en att tappa allt hopp om framtiden…

Energislukare

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Ett uttryck som tyvärr stämmer alltför väl i detta sjuka samhälle som Sverige är idag. Vi betalar väldigt mycket pengar i skatt men när det väl kniper så står många där utan hjälp. Jag har länge funderat på att berätta allt om vad som hänt mig sen jag blev sjuk, men det är dels otroligt svårt att sätta sig ner och skriva om allting på ett bra sätt. Så att ni förstår och jag kan visa helheten men utan att dela med mig av för mycket personliga saker och utan att riskera att förstöra för mig själv. Det är också väldigt psykiskt påfrestande att tänka på allt som varit, hur jag blivit bemött inom både sjukvård och hos Försäkringskassan, och hur fruktansvärt jävla dåligt jag mått. Hur nära det varit. Men jag vill ändå försöka berätta.

Just nu hänger ett tungt moln över mig då jag har en superviktig deadline i slutet av veckan. Jag är tvungen att börja gräva i detta igen och helt ärligt vet jag inte hur jag ska orka, jag vet bara att jag måste göra det för om jag ger upp nu kommer jag aldrig förlåta mig själv. Om några veckor har jag varit helt utan inkomst i två år. Det lilla jag orkat jobba i mitt företag har ännu inte gjort att företaget går plus så jag har alltså inte haft någon inkomst att ta ut där. För två år sedan studerade jag. Eller försökte studera rättare sagt. Tyvärr gick det inte särskilt bra då jag mådde så dåligt både i höfterna och psykiskt, var på botten så många gånger den vintern. Så jag blev sjukskriven av läkare. Sjukskrivningen fortsatte efter vårterminen men då började det värsta strulet. Försäkringskassan godkände inte min sjukskrivning. Och det är mycket kring detta allting handlar, det är så mycket tråkigheter som hänt, jag har blivit fruktansvärt illa behandlad av flera handläggare på FK. Har känt mig så otroligt värdelös, misstrodd och kränkt så det räcker för 100 livstider. Som tur är har jag hela tiden haft stöd av min underbara sambo som alltid finns vid min sida och hjälper mig allt han kan. Men samhället har svikit mig nåt enormt. Jag hade dessutom blivit av med min fasta läkarkontakt som jag haft sen jag fick diagnosen Ehlers-Danlos syndrom våren 2014, så jag fick ny läkare nästan vartenda besök på hälsocentralen under slutet av 2014 och framåt. Alla olika villiga att hjälpa mig, någon enstaka var rätt bra men det var också flertalet läkare som behandlade mig väldigt illa. Vet inte hur många gånger jag kommit ut från läkares besöksrum i tårar och med total panik för att ingen vill hjälpa mig. Som att det inte är tillräckligt svårt att kroppen ger upp vid dryga 20 års ålder och man sedan får en kronisk diagnos och ska lära sig att leva med den och acceptera att man aldrig kommer bli frisk. Så ska nästan varenda jävel man träffar ifrågasätta, slänga ur sig dumheter och vara totalt oempatiska, vissa rentav elaka.

Jag hade gjort vad som helst för att få vara frisk. Det är inte ett val jag gjort att födas med en kronisk sjukdom som förstör mitt liv. De som verkligen känner mig, de vet att jag aldrig skulle vara sjukskriven om jag inte var tvungen. Det tog lång tid innan jag förstod att jag var sjuk, så jag körde på alldeles för länge utan att lyssna på kroppens nödrop. Tills det inte längre gick.

Nu sitter jag här med ytterligare ett beslut som jag måste överklaga. På grund av att handläggarna på FK tycker att jag skulle ha jobbat heltid under perioder jag t ex inte sovit knappt alls om nätterna, bara någon timme åt gången med följd att jag sovit på dagtid och när jag väl somnat haft extremt svårt att vakna ibland, jag har haft sån smärta att tårarna bara runnit, jag har inte kunnat gå till toaletten som ligger tre meter från sängen, för att höfterna skriker och benen viker sig. Jag har inte kunnat laga mat för att jag inte klarar att stå vid köksbänken tillräckligt länge, jag har haft stora koncentrationssvårigheter för att hjärnans all kapacitet gått åt till att hantera smärtan. Jag har mått så fruktansvärt dåligt psykiskt att jag funderat på om jag ens orkar fortsätta leva. För att bara nämna några av alla mina symtom/funktionshinder.

Innan det senaste beslutet kom så hade jag lyckats koppla bort det här och försökte leva mitt liv ändå. Jag har kämpat så otroligt mycket för att ta mig dit jag är idag, för jag mår mycket bättre nu även om jag mår långt ifrån bra. Men nu måste jag ta tag i den här skiten igen och överklaga för mina rättigheter. Och hur stark jag än är så är detta så otroligt tufft. Det river upp alla sår igen, jag måste gå igenom och fundera över allting som hänt ännu en gång. Jag måste påminna mig själv om hur dåligt jag mått. Jag måste fundera på vad jag behöver göra den här gången, för att ha en chans att vinna i slutändan. Första steget nu är att boka en läkartid hos en läkare som känner mig sen innan, och bara det brukar kunna vara en kamp. Mitt liv är en enda kamp och jag är så fruktansvärt trött på att ha det så, jag känner mig så ensam i det och som att ingen någonsin kan förstå. Men jag ger inte upp. Aldrig någonsin.

never stop fighting

strong enough

Joggingform

Eftersom jag inte har några bilder att visa från ridpasset med Flippan igår så tänkte jag visa några fler från i lördags istället. Dessa bilder är tagna i slutet av passet när jag lät henne länga ut formen. Normalt sett brukar jag variera formen under passets gång också men jag är lite försiktigt med det i dagsläget eftersom Flippan inte är helt igång och tar alla chanser att busa. Varierar lite ändå under passen men brukar vänta till slutet med att verkligen låta henne sträcka ut och bli lång & låg. Men som ni ser är hon inte väldigt låg i sin form här även om hon är klart lägre i formen än på bilderna i detta inlägg. Flippan är väldigt stark och bär sig otroligt bra särskilt med tanke på att hon inte varit i full träning sedan början av september förra året. Det är nog mycket tack vare att hon gått så mycket på bakbenen, hahaha. 😂

Flippan travar av lång och låg, hästens form Flippan travar av lång och låg, hästens form Flippan travar av lång och låg, hästens form Flippan travar av lång och låg, hästens form Flippan travar av lång och låg, hästens form Flippan travar av lång och låg, hästens form Flippan travar av lång och låg, hästens form  Flippan travar av lång och låg, hästens form

Jag försöker ju alltid rida Flippan så att hon har nosen i eller något framför lod och det tror jag ni märkt om ni följt oss ett tag. Men faktum är att det är en styrkegrej också och man kan inte kräva av alla hästar att de ska orka bära sig så pass bra att de alltid är korrekta i formen i alla situationer. Det här med formen är ju ett ständigt hett diskussionsämne inom ridsporten och kanske framför allt inom dressyren. Jag har länge klurat på hur jag ska kunna skriva ett inlägg om just formen och verkligen få fram det jag vill få fram och kanske få höra lite om vad ni tänker och tycker också. Men nu har jag åtminstone tagit tag i att påbörja skrivandet av det inlägget och även börjat välja ut lite bilder att kunna visa för att öka förståelsen kring mina tankar om det hela. Hästens form är en komplex fråga i mina ögon och jag tror inte alls att det är så enkelt som vissa vill få det att låta, då framförallt kanske de som skriker så fort en häst har näsan 1 cm bakom lod. 😉 Det finns fler aspekter än vart hästens nos befinner sig, som avgör om formen är bra eller inte och det finns också mycket variationer av formen. Mhmm. Mycket tankar kring detta alltså, jag ska verkligen försöka få ihop mina egna tankar och kunskaper till ett förhoppningsvis vettigt inlägg inom inte alltför lång tid. 🙂