Smärtan tog över

Idag har inte varit en bra dag. 🙁 Vaknade med värre smärta än på länge och det har hållit i sig hela dagen. Tycker ju att jag borde bli bättre nu i och med värmen men icke. Så det har inte blivit mycket gjort för min del idag och jag har mått riktigt dåligt även psykiskt, blir så förstörd av att inte kunna göra nånting och det är så mycket saker som gör att livet känns lite hopplöst. Men jag ska nog lyckas vända det för det brukar jag göra, kämpar vidare i motvinden. 😉

Flippan fick en timmes promenad med husse och Leija idag, perfekt för att gå ur eventuell träningsvärk efter flera dagars träning + tävling. Sen kommer hon få vila några dagar till då jag tycker det passar bra att klämma in en liten mikrovila nu när det ändå är minst ett par veckor innan nästa tävling. (Plus att jag blir lite nojig av att hon snubblade både på framridningen en gång och inne på banan när vi red programmet igår). Har inte bestämt när vi ska tävla nästa gång men jag ska klura på det och skriva ett inlägg om tävlingsplaneringen framöver.

Trots att det tog en evighet kändes det som på grund av smärtan så lyckades jag faktiskt plocka fram sommarkläderna idag och omorganisera lite i garderoberna och byrån. Så får vara nöjd med den prestationen idag. Tänkte planera nästa vecka lite lätt nu ikväll men får avvakta lite och se hur jag mår de kommande dagarna innan jag vet hur mycket jag realistiskt kan få gjort. Men lite jobb ska jag se till att göra och så ska jag ta tag i hästletandet lite mer, behöver verkligen en storhäst att satsa med nu innan jag tappar allt hopp.

Hoppas ni haft en bra helg så hörs vi mer imorgon!

Kroppen är i chock

Jag har ju bytt fysioterapeut som jag berättat om ett par gånger, och upplägget där ser helt annorlunda ut mot tidigare. Så jag tror min kropp är lite i chock för jag har ont på ställen jag inte brukar och smärtan i höfterna har börjat bete sig annorlunda ibland, på sätt jag inte alls känner igen. Så det är lite (läs väldigt) jobbigt såklart. Men det är bara att ge det lite tid och hoppas att det blir något bra av det hela till slut. För det känns ändå väldigt bra och den här fysioterapeuten har en långsiktig plan för mig så det känns ju super. Det svåraste är egentligen att jag inte riktigt vet hur mycket jag kan pusha mig själv innan det blir för mycket så nu är jag tillbaka lite i test-stadiet och hoppas att jag inte kör totalt in i väggen bara, försöker lyssna på kroppen så gott det går. 😉 Inte alltid det lättaste när man vill göra massa saker. Men ridningen går bättre och bättre och jag känner verkligen att jag blir starkare och starkare i sadeln. 

Förra veckan skrev jag en annons om att jag söker häst också, jag letar fortfarande. Det jag främst är ute efter är en storhäst att träna och tävla dressyr med. Helst en som är hyfsat utbildad redan eller som har riktigt bra förutsättningar oavsett, och då tänker jag mig att det blir en foderhäst. Annars är jag öppen för att ta emot häst på utbildning också men då måste det ekonomiska upplägget se annorlunda eftersom jag inte kan betala för att utbilda någon annans häst. Men jag vill verkligen ut och tävla mer och kunna ha möjligheten att satsa uppåt i klasserna! Så småningom vill jag utbilda mig till dressyrdomare också och då behöver jag ha tävlat Msv B på godkända resultat så det är en av anledningarna att jag börjat leta häst mer seriöst nu. Önskar såklart jag kunde köpa en egen men som vi alla hästmänniskor vet är det inte billigt att köpa häst. Så därför får jag börja i den här änden så länge och det skulle ju vara jättekul om jag kunde hitta en häst inom kort.

Bilder från senaste månaderna:

Bilder från förra året:

Energislukare

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Ett uttryck som tyvärr stämmer alltför väl i detta sjuka samhälle som Sverige är idag. Vi betalar väldigt mycket pengar i skatt men när det väl kniper så står många där utan hjälp. Jag har länge funderat på att berätta allt om vad som hänt mig sen jag blev sjuk, men det är dels otroligt svårt att sätta sig ner och skriva om allting på ett bra sätt. Så att ni förstår och jag kan visa helheten men utan att dela med mig av för mycket personliga saker och utan att riskera att förstöra för mig själv. Det är också väldigt psykiskt påfrestande att tänka på allt som varit, hur jag blivit bemött inom både sjukvård och hos Försäkringskassan, och hur fruktansvärt jävla dåligt jag mått. Hur nära det varit. Men jag vill ändå försöka berätta.

Just nu hänger ett tungt moln över mig då jag har en superviktig deadline i slutet av veckan. Jag är tvungen att börja gräva i detta igen och helt ärligt vet jag inte hur jag ska orka, jag vet bara att jag måste göra det för om jag ger upp nu kommer jag aldrig förlåta mig själv. Om några veckor har jag varit helt utan inkomst i två år. Det lilla jag orkat jobba i mitt företag har ännu inte gjort att företaget går plus så jag har alltså inte haft någon inkomst att ta ut där. För två år sedan studerade jag. Eller försökte studera rättare sagt. Tyvärr gick det inte särskilt bra då jag mådde så dåligt både i höfterna och psykiskt, var på botten så många gånger den vintern. Så jag blev sjukskriven av läkare. Sjukskrivningen fortsatte efter vårterminen men då började det värsta strulet. Försäkringskassan godkände inte min sjukskrivning. Och det är mycket kring detta allting handlar, det är så mycket tråkigheter som hänt, jag har blivit fruktansvärt illa behandlad av flera handläggare på FK. Har känt mig så otroligt värdelös, misstrodd och kränkt så det räcker för 100 livstider. Som tur är har jag hela tiden haft stöd av min underbara sambo som alltid finns vid min sida och hjälper mig allt han kan. Men samhället har svikit mig nåt enormt. Jag hade dessutom blivit av med min fasta läkarkontakt som jag haft sen jag fick diagnosen Ehlers-Danlos syndrom våren 2014, så jag fick ny läkare nästan vartenda besök på hälsocentralen under slutet av 2014 och framåt. Alla olika villiga att hjälpa mig, någon enstaka var rätt bra men det var också flertalet läkare som behandlade mig väldigt illa. Vet inte hur många gånger jag kommit ut från läkares besöksrum i tårar och med total panik för att ingen vill hjälpa mig. Som att det inte är tillräckligt svårt att kroppen ger upp vid dryga 20 års ålder och man sedan får en kronisk diagnos och ska lära sig att leva med den och acceptera att man aldrig kommer bli frisk. Så ska nästan varenda jävel man träffar ifrågasätta, slänga ur sig dumheter och vara totalt oempatiska, vissa rentav elaka.

Jag hade gjort vad som helst för att få vara frisk. Det är inte ett val jag gjort att födas med en kronisk sjukdom som förstör mitt liv. De som verkligen känner mig, de vet att jag aldrig skulle vara sjukskriven om jag inte var tvungen. Det tog lång tid innan jag förstod att jag var sjuk, så jag körde på alldeles för länge utan att lyssna på kroppens nödrop. Tills det inte längre gick.

Nu sitter jag här med ytterligare ett beslut som jag måste överklaga. På grund av att handläggarna på FK tycker att jag skulle ha jobbat heltid under perioder jag t ex inte sovit knappt alls om nätterna, bara någon timme åt gången med följd att jag sovit på dagtid och när jag väl somnat haft extremt svårt att vakna ibland, jag har haft sån smärta att tårarna bara runnit, jag har inte kunnat gå till toaletten som ligger tre meter från sängen, för att höfterna skriker och benen viker sig. Jag har inte kunnat laga mat för att jag inte klarar att stå vid köksbänken tillräckligt länge, jag har haft stora koncentrationssvårigheter för att hjärnans all kapacitet gått åt till att hantera smärtan. Jag har mått så fruktansvärt dåligt psykiskt att jag funderat på om jag ens orkar fortsätta leva. För att bara nämna några av alla mina symtom/funktionshinder.

Innan det senaste beslutet kom så hade jag lyckats koppla bort det här och försökte leva mitt liv ändå. Jag har kämpat så otroligt mycket för att ta mig dit jag är idag, för jag mår mycket bättre nu även om jag mår långt ifrån bra. Men nu måste jag ta tag i den här skiten igen och överklaga för mina rättigheter. Och hur stark jag än är så är detta så otroligt tufft. Det river upp alla sår igen, jag måste gå igenom och fundera över allting som hänt ännu en gång. Jag måste påminna mig själv om hur dåligt jag mått. Jag måste fundera på vad jag behöver göra den här gången, för att ha en chans att vinna i slutändan. Första steget nu är att boka en läkartid hos en läkare som känner mig sen innan, och bara det brukar kunna vara en kamp. Mitt liv är en enda kamp och jag är så fruktansvärt trött på att ha det så, jag känner mig så ensam i det och som att ingen någonsin kan förstå. Men jag ger inte upp. Aldrig någonsin.

never stop fighting

strong enough