Pausar lite

Ni har säkert märkt att bloggen varit lite dåligt uppdaterad senaste dagarna. Jag pausar lite härifrån just nu då orken inte riktigt finns när jag är i ett sånt här smärtskov. Red i alla fall London igår och det gick bättre på slutet så efter det mådde jag lite bättre. Men idag fick de båda två vila och imorgon kommer hovslagaren till Flippan och jag ska rida London. Jag försöker att vila så mycket som möjligt och hoppas smärtan lägger sig lite snart, tills dess blir det lite sporadisk uppdatering här men jag hoppas ni finns kvar ändå. ♥

Få livet att fungera

Det här med att ha en kronisk sjukdom och få livet att fungera, det är en svår nöt att knäcka. Jag har fortfarande problem med att veta hur mycket jag klarar av att göra och tenderar att pusha mig själv för mycket hela tiden. Precis det jag gjort nu också senaste veckorna men det har varit lite medvetet åtminstone då jag velat testa lite mer, innan hösten kommer och jag vet att jag blir sämre i höfterna/kroppen. Så det finns en förklaring på att jag varit rätt dålig senaste tiden (eller egentligen har jag varit rätt dålig hela våren/sommaren mot hur det brukar vara). Men det går inte en dag utan att känslan av att vara värdelös infinner sig, och jag är extremt hård mot mig själv. Sen blir jag arg på mig för att jag blir besviken och arg på mig själv och det är ju inte heller bra. Det är såååå svårt att hitta balans i livet, eller åtminstone att hitta en nivå där jag kan hålla mig ovan vattenytan åtminstone. Senaste tiden har jag inte skrivit så mycket om hur jag mår, för jag vill fokusera på det positiva både här på bloggen men också i livet som helhet. Är nog också lite rädd för hur folk tycker & tänker fast jag egentligen aldrig varit en sån som bryr mig särskilt mycket om sånt. Men då var jag ”frisk” (min sjukdom är ju medfödd men symtomen har inte brutit ut förrän på senare år) och kunde liksom vara den person jag ville vara på ett annat vis än jag kan nu. Nu kan jag inte styra över allting på samma sätt. Smärtan kontrollerar alldeles för mycket hur mycket jag än försöker att inte låta den påverka. Men som exempel så är jag inte lika glad & social längre, för jag orkar helt enkelt inte. Det går åt sjukt mycket energi till att hantera smärtan, även om det oftast är omedvetet. Jag är en annan människa innerst inne än vad jag visar utåt för det mesta eller ibland nuförtiden, jag är liksom inte riktigt mig själv längre – jag är smärtan. 🙁 Känner mig alltid otillräcklig i nästan vilket sammanhang det än gäller. Det enda jag känner att jag har kvar styrkan i är hästar och då framförallt ridningen, men jag är ju inte där jag vill vara på det planet heller. Kan inte hålla på från marken lika mycket som jag vill längre, kan inte sitta upp på vilka hästar som helst och klarar inte av att själv göra alla sysslor i stallet. Att gå från att ha klarat av att jobba hårt & effektivt i stall med både skötsel, ridning och allt runtomkring ca 60-70 timmar i veckan till att knappt kunna mocka åt min egen häst. Det är en stor förändring. Och det ÄR svårt att acceptera. Och det är svårt att låta bli att undra vad andra tänker och tycker särskilt när jag ofta känner mig utanför eftersom jag kanske inte kan vara med på allt hur som helst, att bara stå upp några extra minuter i stallet för att prata med nån kan göra att hela min kväll är förstörd sen. Livet med EDS är svårt, var väl bara det jag ville säga egentligen. Eller vill och vill. Men ibland känner jag dels för att skriva av mig bara ändå men också att det kanske kan hjälpa er som läser här också att förstå mig lite bättre.

Nu ska jag i alla fall påbörja ett nytt projekt som jag velat göra jättelänge och det gör mig taggad och på lite bättre humör. Fick hem ett stort paket idag som innehåller lite spännande saker, mer än så tänkte jag inte berätta just nu men kommer såklart dela med mig mer när jag känner mig redo. Inte nu som i nu ikväll kanske men inom de närmsta dagarna har jag en del att sätta mig in i och planera. Åh, det ska bli så kul och jag hoppas att det här tillsammans med lite andra saker som händer snart ska göra att livet blir bättre. Ett steg är ju redan taget i och med att London flyttade hit, och jag är så glad och tacksam för det varje dag. Och så glad och tacksam att Flippan är så fräsch & fin att rida just nu. Det gäller att fokusera på det positiva annars går man under. Leija och såklart min underbara fästman ska inte glömmas bort utan är såå otroligt viktiga för mig och jag älskar dem alla så mycket. ♥

När smärtan får en att tappa hoppet

När smärtan tar över allting och man inte kan fokusera på något annat hur mycket man än försöker.

När smärtan gör att man känner sig snurrig och illamående.

När smärtan gör det svårt att andas.

När smärtan blir värre bara av att sitta upp.

När man inte haft en enda smärtfri dag på snart fem år. 

När man inte längre känner igen sig själv för att smärtan förändrat vem du är.

När man misslyckas gång på gång både med att studera och med att jobba. 

När man varit utan inkomst i över två år för att Försäkringskassan tror att man minskar antalet sjuka människor genom att neka sjukpenning. 

När man kämpar med att få igång sitt eget företag för att kunna jobba på sina egna villkor, men villkoren sätts av smärtan och man orkar inte ens 10% av det man vill göra. 

När man känner sig ensammast i hela världen.

När man ser alla drömmar försvinna längre och längre bort.

När man inte längre vet hur man ska orka fortsätta kämpa.

När smärtan får en att tappa allt hopp om framtiden…