• Hälsa,  Vardag

    En sammanfattning & den senaste tiden

    Eftersom jag nu börjat om helt från scratch med bloggen tänkte jag försöka berätta om hur mitt liv varit fram tills nu så att det blir lättare att hänga med. Men istället för att börja från början kommer jag gå baklänges och börja med den senaste tiden, får se vart vi börjar men nånstans kring höst/vinter 2019/2020.

    För att ni ska få något slags sammanhang måste jag ju dock börja med att berätta lite kort om mig, Jag är 31 år gammal, bor med min man Fredrik och våra djur på en stor hästgård på västkusten, dit vi flyttade för snart två år sedan. Mer om gården och hur vi hamnade här kommer i ett eget inlägg. Jag är en optimistisk allkonstnär med flera kroniska sjukdomar. Efter en bra uppväxt med mycket fina minnen började livet gå utför strax efter att jag fyllt 20. Såklart hade jag motgångar och tuffare perioder innan dess också men det var när jag blev sjuk och kroppen började krångla rejält 2011-2012 som livet blev riktigt tufft. Det får blir mer om det i egna inlägg, just för att det finns så mycket att berätta om och jag väljer att inte börja från början utan gå baklänges. Det gör också att jag kan varva inläggen lite, blanda såna här inlägg om hur mitt liv varit tidigare med aktuella inlägg om livet här och nu. Annars är det nog lätt att det blir en väldigt deppig blogg vilket inte är vad jag tänkt. Men jag vill dela med mig av motgångarna också och inte rita upp någon fasad att allt är toppen när så inte är fallet. Min förhoppning är att jag ska kunna bidra med inspiration och kämparglöd, att aldrig ge upp oavsett hur tufft det är. Att det alltid finns något att vara glad & tacksam för, men att det är okej att må dåligt ibland.

    Mina sjukdomar då. För ganska precis ett år sedan upptäcktes av en slump att jag fått Diabetes, troligen typ 1 men det senaste var att de inte är säkra utan att jag kanske har någon annan ovanlig typ då min kropp tydligen är extra knasig. Innan dess har jag diagnostiserats med Ehlers-Danlos Syndrom, EDS. Den diagnosen fick jag 2014 efter några års kämpande i vården för utredningar hit och dit där smärta i & kring höfterna var och fortfarande är mitt största problem. Ligger dagligen på 6-8 på VAS-skalan i smärta, på sommaren när det är varmt (20 grader och uppåt) blir jag lite bättre, men har inte varit smärtfri en dag sedan 2012. Strax innan jag fick EDS-diagnosen upptäcktes också att jag har Hypotyreos, vilket jag ätit medicin för sen dess.

    Idag har jag hopp om att livet ska bli bättre, men för några år sedan visste jag inte om jag skulle orka fortsätta kämpa. Det som gjort att jag fått tillbaka hoppet är att jag genomgått två iFuse-operationer som är en steloperation av SI-lederna. Jag opererade första sidan hösten 2018 och andra sidan i maj förra året (2019). Så nu har det snart gått ett år sedan den andra och sista operationen, men jag har fortfarande en lång väg kvar. Efter år av fruktansvärd smärta och felbelastning, och min överrörliga EDS-kropp i grunden kommer det ta tid att träna upp mig igen. Så det är tålamod som gäller, och hårt arbete förstås. Den här resan vill jag dela med mig av här på bloggen. Min väg tillbaka till livet, i med- och motgång. Det finns också en del andra bidragande orsaker till att jag nu känner hopp och spänning över hur livet kommer bli framöver. Förutsättningarna är bättre än på länge för att det ska kunna bli riktigt bra.

    Den här vintern har varit överjävlig. Även om jag inte riktigt vill kalla det vinter heller, för här nere på västkusten är klimatet betydligt mildare än uppe i Norrland där jag är uppväxt och har bott i större delen av mitt vuxna liv ända fram till att vi flyttade ner hit i slutet av juni 2018. Men det räcker tyvärr att temperaturen börjar krypa nedåt under 15 plusgrader så börjar min smärta bli värre och värre. Jag hann inte heller träna upp min kropp tillräckligt under sommaren förra året så jag hade inget bra utgångsläge när hösten kom. De senaste månaderna har jag varit riktigt dålig och i princip levt i ide. Som om inte smärtan var tillräckligt jobbig att hantera så har jag varit totalt utmattad, samtidigt som jag pga smärtan har svårt att sova bra så har jag lika svårt att hålla mig vaken. Hjärndimman är standard, att ens fokusera tillräckligt för att svara på enkla meddelanden från folk blir för mycket. När jag någon gång ibland känt att jag haft lite energi och då gjort något ”enkelt” har kroppen totalkraschat efteråt. Diabetesen har varit svår att sköta när det är en kamp att ens ta sig igenom dagarna och smärtan & stressen den gör för kroppen leder inte till lägre blodsockernivåer om man säger så. Järnbrist, natriumbrist och vem vet vad mer för fel det är på min kropp – tappar sjukt mycket hår vilket jag inte gjort sen innan min Hypotyreos fått rätt behandling, är som sagt extremt trött HELA tiden, har en smärta som är helt galen emellanåt och bara av att stå upp i mer än typ 10 sekunder eskalerar den snabbt & jag har till och med haft svårt att sitta upp vilket tidigare varit uthärdligt åtminstone. På allt detta driver jag både en egen Etsy-butik och så har vi hästgården där vi har inackorderingsverksamhet och som min man Fredrik fått göra väldigt mycket mer än vad tanken är egentligen. Jag vill ju vara med ute i stallet och göra saker, men kroppen skriker STOPP. I början av hösten kunde jag i alla fall fodra hästarna men under vintern fick jag inse att jag inte ens klarade av det längre då jag till och med fick jätteont efter fodringarna när jag kört fyrhjulingen istället för att gå. Det finns inget som får mig att må så dåligt som när kroppen motarbetar mig så här mycket och det har lett till att jag varit mer eller mindre deprimerad sen i december också. Tills för några dagar sedan. Framförallt för att jag har flera men en extra rolig sak att se fram emot nu. Våren är här och det blir varmare för varje vecka, så jag kan vara ganska säker på att smärtan kommer bli bättre inom någon månad i alla fall. Men det roligaste av allt, det ska jag berätta om i ett eget inlägg som kommer de närmsta dagarna. Håll utkik, för jag tror ni också kommer tycka det är en väldigt rolig sak!

    Flippan för tre år sedan
    Mauritius, en häst jag red ibland för några år sedan, saknar honom!
  • Flippan,  Hästar

    Två ridpass senare

    Nu har jag ridit Flippan två gånger till efter sadelkollen, med en handduk vikt under framvalvet istället för padden vi testade då (den levereras nu i veckan) och det har gått bra! Flippan har varit jättepigg & fräsch, sitt vanliga Piggeluring-jag med andra ord. I fredags red vi lite lugnt, mestadels övergångar trav-skritt och tempoväxlingar i trav. Testade att fatta galopp men bara en fattning åt vardera håll och en halv volts galopp kanske. Jag var inte så pigg så vågade inte galoppera mer än så då Flippan var lite väl laddad. Igår (söndag) red vi ett pass igen och vågade oss på mer galopp, som gick över förväntan. En gång var hon påväg att börja busa men jag lyckades hejda henne. I traven jobbade vi med öppnor, övergångar och lite lek med registret. Vi har jobbat en del med att samla traven under vintern då det jobbet dels varit väldigt bra för min träning, inte för slitsamt men ändå mycket fokus på sitsen och att hitta bålstyrkan. För Flippans del har det också varit extremt nyttigt då vi samlat korta sträckor i taget för att stärka henne, och det leder varenda gång till att hon börjat frusta och verkligen komma igenom kroppen på ett bättre sätt. Lite lustigt att samlingen gjort att jag hittat ytterligare en grad av lösgjordhet hos henne, det är ju inte direkt enligt skolboken. Men å andra sidan så sitter ju de andra delarna i utbildningsskalan, som kommer före samlingen, ganska bra sen länge även om man ju hela tiden arbetar med hela utbildningsskalan. Det märks också att Flippan tycker det är roligt att träna på samlingen i traven då hon får väldigt mycket beröm när hon gör rätt och det gör henne stolt tror jag. Hon har ju styrkan och talang att samla sig men det är desto svårare att få henne att förstå det från ryggen eftersom hon är rätt speciell att rida, även om hon är välriden så händer det att huvudet/viljan kommer i vägen ibland, haha. Väldigt skönt att det funkat lika bra de här två passen i alla fall, så det inte bara var en tillfälligt extra bra dag när sadelprovaren var här förra veckan.

    Här är ett par bilder från ett pass med barbackasadeln för någon vecka sen, hon var väldigt fin det passet minns jag. Får se om husse har tid att fota oss igen snart, men har ju massor med ovisade bilder ändå eftersom jag inte bloggat på hela vintern.

  • Flippan,  Hästar

    Sadelproblem

    Det är så svårt att veta hur jag ska börja inläggen nu när jag inte alls bloggat på så länge, haha. Det finns så mycket att berätta, samtidigt som det känns som att jag inte gjort nånting denna vinter utan mest varit i ide och kämpat för att överleva.

    Men hur som helst så har vi haft lite sadelproblem, så jag tänkte skriva lite om det. Det började väl nån gång under senhösten att jag märkte att sadeln började glida aningens lite bakåt under ridpassen, men mer än så var det inte och Flippan var precis som vanligt i ridningen. Sen skedde det gradvis att jag tyckte Flippan började kännas trött, stod emot lite och jag fick jobba med framåtbjudningen varje pass. Vi har också mestadels jobbat skritt och trav på grund av att jag opererats och inte bör utsätta mig för större risker. I galoppen kan Flippan bli rätt så busig så vi har bara fattat galopp och galopperat kanske ett halvt – ett varv på volten för att sen gå ner till traven igen. Vi har nog inte ens galopperat alls hälften av passen heller. Men jag tror det var när jag försökte börja galoppera lite mer som det blev mer och mer uppenbart att Flippan stördes av sadeln. Så i början av året provade jag rida barbacka och fick en bättre känsla direkt. Bjudningen var tillbaka och hon kändes betydligt mer avspänd. Efter att ha ridit barbacka och sedan provade sadeln igen blev problemet ännu värre, och för varje gång vi ridit med sadeln har det blivit sämre och sämre. Flippan som egentligen är en väldigt pigg liten häst och gärna gör diverse luftkonster både i hanteringen och vid ridning, blev som en seg gammal ridskoleponny och kändes som en tunna utan känsel som inte ville röra sig framåt nästan alls. Det var ju bara att inse att det inte funkade längre med sadeln.

    Vi införskaffade en barbackasadel som vi ridit med sen slutet av januari och det har Flippan trivts väldigt bra med. Jag å andra sidan har varit så extremt dålig i kroppen nu under vintern så det har dels blivit ganska lite ridning överlag, och att rida i en barbackasadel nästan helt utan stöd är inte det bästa för höfterna/bäckenet. Det har funkat och jag gillar egentligen att rida så eftersom man kommer närmare hästen och dessutom får träna balansen lite extra. Men jag får lite för ont av att behöva rida utan en riktig sadel med ordentligt med stöd, så till slut kände jag att det var dags att försöka kolla upp sadeln med en duktig sadelutprovare och eventuellt behöva prova ut en ny sadel.

    Igår var det dags, och vi hade besök av Gunilla Stener från @equestrianbygs som skulle hjälpa både mig och ett par andra att kolla på sadel. Hon la på sadeln och bekräftade direkt det jag misstänkte – sadeln är för vid i bommen. Den är breddad en gång för några år sedan då Flippan var i full tävlingskondition och sitt livs bästa form ridmässigt. Nu är ju situationen annorlunda då hon först vilade nästan ett helt år då jag gjorde två stora operationer och inte fick rida på länge, sedan är hon ju faktiskt 25 år gammal nu och trots att hon har fri tillgång på bra hö så märks det att hon behöver mer foder för att hålla hullet när hon tränas. Hur som helst. Jag trodde vi skulle behöva prova ut en ny sadel, men vi började med att få prova en padd att lägga under framdelen av sadeln. Den gjorde direkt att sadeln hamnade i bättre läge, det kunde jag se redan från marken. Satt upp och testade rida med padden under, och först började Flippan tjafsa lite som hon kan göra när hon är missnöjd. Stannar, skrapar med frambenen och drar tyglarna ur händerna på mig. Ni som sett Flippan vet vad jag menar. Ibland kan hon göra så för att t ex husse är med på ridbanan och står i mitten, då vill hon inte gå ifrån honom och det kan ta några minuters övertalning ibland, haha. Men igår släppte det ganska snabbt, och jag bad om trav ganska direkt. Då kändes det skillnad direkt, hon var pigg och glad precis som när jag ridit utan sadeln innan, bjudningen var tillbaka. Fattade galopp och även där kändes det enorm skillnad då hon bjöd på framåt även där. Innan har vi kunnat fatta galopp okej, sen har vi bara hunnit galoppera några språng innan Flippan velat sakta av, och eftersom jag vet att det kan hända lite vad som helst om man trycker till med skänkeln i det läget har jag oftast bara låtit henne bryta av för att inte riskera någon olycka. En gång i vintras tryckte jag på och det slutade med att hon tvärnitade och reste sig.. Men igår galopperade hon vidare självmant och hon kändes helt bekväm i galoppen, likadant i båda varven. Så jäkla härligt! Det var ju ett väldigt tydligt kvitto på att det funkade att lägga till den lilla padden under sadeln för att avhjälpa problemet. Helt sjukt, jag som trodde det skulle vara betydligt svårare än så att lösa sadelproblemet eftersom hon knappt ville röra sig framåt med sadeln innan. Så nu kör vi så ett tag och hoppas det håller i sig och gör att vi kan komma igång med träningen ordentligt, framförallt med galoppen. Superskönt! Nu är jag taggad på att rida mer. Helst ännu mer än “bara” på Flippan, men det tar vi i ett annat inlägg framöver.

    Här är två bilder som jag tycker visar ganska tydligt skillnaden mellan barbackasadeln och vanliga sadeln (utan padd alltså, från ett tidigare ridpass). Nog för att hon på första bilden inte är helt perfekt i lodplan så ser man framför manken att hon kommer upp där, till skillnad från med sadeln där man ser som en liten “grop” istället. Ser ni vad jag menar?

    Kram ❤

%d bloggare gillar detta: