Det blev en lång dag

Hade väldigt ont igår kväll och lite oro/nervositet inför läkarbesöket där de skulle lägga blockad i SI-leden idag, så somnade inte förrän alldeles för sent och hade svårt att ta mig upp imorse. Men till slut så, jag hann till och med duscha innan vi satte oss i bilen och körde mot Bollnäs. Var i hyfsad tid också för vi var framme en hel kvart innan min tid var, det hör inte till vanligheten när jag behöver komma iväg nånstans på morgon eller förmiddag. Satt i väntrummet och väntade, och väntade, och väntade…

Till slut kom en sköterska och frågade om det satt nån som skulle få en spruta i ryggen där, som hette Jennifer. Och ja det var ju jag. Tydligen satt jag i fel väntrum (jag gick såklart till samma som sist jag var där eftersom de inte sa nåt annat i receptionen). Så det blev lite bråttom att gå till rätt ställe, byta om och sen knata iväg till operationssalen. Men läkaren hade hunnit påbörja en operation eftersom tiden hade gått, så jag fick gå tillbaka till det väntrummet jag skulle varit i från början och sitta där och vänta en dryg timme. Svande var ju med så jag hade sällskap i alla fall, och vi passade på att läsa och kika i boken om hunduppfödning som vi köpt inför Leijas parning. Så det gjorde inte så mycket att det blev försenat.

När det väl var min tur fick jag komma in i operationssalen och lägga mig på britsen. Läkaren gjorde lite undersökningar, lyfte och böjde benen och höfterna lite hit och dit. Samma undersökningar som jag fått göra massor med gånger nu kan jag lova. Sen tvättade sköterskan rent kring där han skulle sticka nålen. De fick hämta en tunnare nål också, för man behövde tydligen en tunnare till just SI-lederna än för stick i ryggen där de flesta blockader läggs. Det är inte så vanligt med SI-ledsblockader och det är bara ett fåtal läkare som kan så mycket om just SI-leden som läkaren jag fått träffa nu. Bengt Sturesson heter han och jobbar egentligen nere i Skåne. Har läst mycket om honom innan jag fick träffa honom första gången i början av december förra året. I alla fall. Han stack in nålen hela vägen ner i leden och allting syntes på en röntgenskärm som även jag kunde se (behövde inte titta såklart men jag tycker sånt där är spännande). Det var dock INTE skönt, fy tusan både ont och obehagligt. Men jag är som tur är väldigt smärttålig och alla som var i rummet tyckte jag var duktig. 😉 Inget gnäll från min sida inte. Är ju lättare också när man är beredd och vet att man gör det för att det ska leda till något bra.

Fick resa mig upp nästan direkt efteråt och det kändes skumt. Hade lite svårt att avgöra och framförallt förklara hur det kändes. Men jag kunde gå runt runt i rummet utan att den vanliga smärtan small till. Och när jag sen fick lägga mig ner på bristen igen för att göra samma undersökningar som innan, då kom det riktiga resultatet. En av undersökningarna var att jag fick ligga på rygg och lyfta ett ben i taget, rakt upp så lång jag kunde. Kom knappt halvvägs innan blockaden, ungefär lika med båda men kanske aningens sämre med vänster där jag har mest ont. Först lyfte jag höger (där jag inte fått nån blockad) och det var precis lika som innan, tungt och kom knappt halvvägs. MEN! När jag skulle lyfta vänsterbenet så for det rakt upp hur lätt som helst, hela 90 grader utan problem. :O Heeelt sjukt kändes det, och läkaren sa direkt att det hade funkat och att han såg det på mitt ansiktsuttryck också. Så det konstaterades ganska snabbt att jag får operationen om jag vill. OM JAG VILL, klart som faaaan att jag vill! Såhär kan jag inte leva längre, har varit så nära att ge upp så många gånger nu och det här är vändpunkten. Äntligen, äntligen finns det hopp. Jag ska få steloperera mina bäckenleder och förhoppningen är att jag ska kunna gå, stå och till och leva ett hyfsat normalt liv efteråt. Har ju min EDS i botten som inte kommer försvinna men kan jag bara slippa den här fruktansvärda smärtan i höfterna tror jag livet kommer kännas så galet mycket bättre. Jag var i chocktillstånd efteråt och var sååå nära att börja gråta, glädjetårar då för en gångs skull… Var skakis och höll nästan på att glömma berätta för Svande hur det gått när jag kom tillbaka till honom i väntrummet, haha. Nu återstår väntan på tid för operation och en massa fixandes av praktiska grejer som vi behöver lösa. Men jag får skjuta på operationen så att den passar i livet, det ska inte vara några problem så det känns skönt. Jag behövde verkligen det här nu, det må vara en lång väg att gå men när målet är att jag ska bli bra i höfterna spelar det nästan ingen roll hur tufft det kommer vara eller hur lång tid det kommer ta, bara jag blir bättre. Tacksam. ♥

 

1 reaktion på ”Det blev en lång dag

Kommentera