• Flippan,  Hästar

    Flippan-update

    För ungefär en månad sedan hade vi veterinären ute för att ta prov på Flippan för att se om hon har PPID – provet kom tillbaka negativt! Snacka om lättnad, även om jag egentligen inte trodde att hon har PPID så kan man aldrig vara säker utan att ta blodprov så det känns extremt skönt att ha de bekräftat. I och med det har hon också fått börja vänjas in på gräs igen, efter samråd med veterinären förstås. Det är så många saker som är positivt för henne (och hästar i allmänhet förstås) med att äta gräs. Veterinären som fixar hennes tänder tycker gräset är det bästa grovfodret för henne utifrån tänderna och att de ska hålla så länge som möjligt. Flippan rör sig mycket mer i hagen när hon kan gå runt och beta vilket såklart är jättebra särskilt eftersom hon behöver röra på sig för att pålagringen hon har på bakknät inte ska orsaka problem. Dessutom blir hon såå nöjd i huvudet & själen när hon får äta gräs för det är ju det bästa som finns på hela jorden. Vi började med att hon fick gå ca 15-20 minuter och har ökat successivt väldigt långsamt i början men nu är hon uppe i att gå i gräshagen ungefär sex timmar per dag, ibland mindre beroende på om/när jag rider eller om det är annat som gör att det blir svårt att tajma byte av hage. Vi håller stenkoll på både hur hon rör sig och hur hovarna känns så att hon inte får någon ökad värme eller andra tecken som skulle tyda på att fången är på väg tillbaka. Men det har varit helt lugnt än så länge så nu känns det som värsta faran/oron är över. Hon går i gräshagen mitt på dagen för att undvika eventuell frost eller dagg i gräset, så på morgonen går hon ut i grushagen och på kvällen är hon också i sin grushage tills hon tas in. Behöver jag säga att Flippan blir väldigt glad när vi hämtar henne i grushagen och börjar gå mot gräshagen?! Ibland är hon bara pigg och ibland är hon en rodeohäst som är mer i luften än på marken, haha.

    Ridningen då. Flippan är inte fullt igång än skulle jag säga, men inte heller långt ifrån. Det är mest galoppen som vi tar det väldigt lugnt med och det beror mer på mig och att jag opererats så pass nyligen än på Flippan. Jag törs helt enkelt inte ta för stora risker. Men när vi väl galopperat har det gått väldigt bra, Flippan har skött sig alldeles utmärkt så jag tror att det börjar bli dags att försöka öka på galoppen lite. Vi rider på en väldigt basic nivå också just nu, mycket grundjobb med övergångar, tempoväxlingar och fokus på lösgjordhet och framåtbjudning. I lördags hade vi som jag skrev i förra inlägget ett ridpass som inte var så bra. Hon var allmänt spänd och ville bara gå till husse hela tiden. Han var med för att fota oss i vår nya snygga outfit, men det blev ju inte så mycket bilder då. Jag satt av mitt i passet då hon tjafsade lite för mycket och började resa sig och hålla på, så jag ville longera henne lite och se hur hon rörde sig. Min magkänsla sa att det bara var humöret och inget fysiskt fel men jag ville ändå kolla innan jag fortsatte rida för att känna mig säker. Hon rörde sig helt fläckfritt och vi tog även galoppen på linan då det brukar visa sig mycket där om det är något knas med kroppen. Förutom att hon var lite väl pigg och drog av några bocksprång & bakutsparkar i början av högergaloppen så såg hon jättefin & fräsch ut. Hon jobbade fint och avspänt i lång & låg form i både traven och galoppen. Jag brukar också kolla framförallt i traven på en mindre volt för att se hur hon spårar, även det såg bra ut så det var inget som helst fel på henne. Det var skönt, och jag satte upp och provade rida igen. Då gick det bättre, hon började tjafsa lite i början och drog mot husse men när jag väl fick fram henne så släppte det och hon kändes jättefin efter det.

    I tisdags red vi ett kort pass där hon kändes jättefin igen, och avslutade med att skritta av runt grässlingan som också gick jättebra. Idag har vi ridit ett lite längre ridpass, och Flippan var verkligen superfin idag. Hon ger en så fantastisk ridkänsla när man har henne med sig och idag tryckte vi på lite mer i traven några korta sträckor emellanåt så hon verkligen travade på framåt och igenom kroppen, samtidigt som hon var så lösgjord och avspänd och den känslan är svårslagen alltså. Jag blir så glad att hon fortfarande rör sig så fräscht och elastiskt trots sin ålder och hur lite hon ridits senaste året. Flippan är fantastisk.

    Puss & Kram! 😍

  • Vardag

    Vänder blad

    Nu har jag funderat fram och tillbaka och kommit fram till svaret jag nog egentligen hela tiden vetat – klart jag ska fortsätta blogga! Och jag tänker göra det ordentligt, så som jag vill och det som känns rätt för mig. Sen får folk tycka vad de vill, det gör de ju ändå oavsett jag bloggar eller ej så nu kör vi!

    Senaste veckorna har varit lite som en berg- och dalbana där jag vissa dagar mått ganska bra och andra dagar mått mycket sämre. Det är ju visserligen så det brukar vara men det känns som att det svängt mer än vanligt och det har varit mycket yttre faktorer som påverkat också. Idag började jag i alla fall med att åka och ta en massa prover på morgonen, och ska göra samma sak imorgon. Utredningarna fortsätter så vi får se vad de kommer fram till. Sen hade jag tänkt rida Flippan mitt på dagen men mådde inte alls bra i morse och en bra bit in på dagen så jag valde att skjuta på det tills imorgon istället. Sist jag red var i lördags och då var Flippan sitt “gamla vanliga” jag igen med en del åsikter och ett pass som inte blev som tänkt, men slutade med en bra känsla. Det gjorde dock att jag inte ville ta några risker idag så därför rider vi tidigt imorgon istället.

    Nu har det hänt så mycket senaste tiden så får se om jag skriver egna inlägg och sammanfattar lite om Flippan, gården, min hälsa & livet i allmänhet. Så att ni får lite bakgrund och lättare kan hänga med på vad som händer framöver. Nu lät det kanske som att det är några stora förändringar på gång, men det är det inte på det viset i alla fall. Men det förändras hela tiden eftersom jag fortfarande återhämtar & tränar upp mig efter operationerna. Och livet utvecklas därefter, och det är just den här resan jag vill ta med er på. Vägen tillbaka. Tillbaka till ett liv som känns värt att leva. Där det finns framtidshopp och drömmarna börjar komma till liv igen.

    Puss & Kram!

  • Tankar

    Jag ska vara ärlig

    Den största anledningen att jag har svårt att få till bloggandet är inte hur jag mår, utan att jag inte vågar skriva som vanligt på grund av att det finns ett antal människor som vill förstöra för oss och inte vill oss väl. Det gör att jag måste tänka efter extremt noga vad jag kan och vill dela med mig av här och inte. Och det gör att det blir en så stor grej av det varje gång jag vill skriva ett inlägg, så då låter jag hellre bli. Jag klarar inte riktigt av att hålla mig opersonlig och bara skriva ytligt och utan känslor och personliga tankar kring saker och ting.

    Så antingen ska jag strunta i dessa elaka människor och bara skriva precis som jag vill och känner ändå, precis som jag brukade göra förr. Självklart tänker man ju alltid på vad man delar med sig och väljer bort vissa delar av livet eller lägger mer fokus på annat, men som det är nu har jag känt mig väldigt blockerad att skriva överhuvudtaget för att det är så mycket som blir svårt att avgöra om folk kan använda det jag skriver till något som kan påverka oss negativt.

    Eller så ska jag bara lägga ner och strunta i att blogga helt och hållet? Ett alternativ är såklart också att sätta lösenord på bloggen, men då försvinner lite av syftet med bloggandet för mig känner jag eftersom jag gärna vill nå ut till fler och både inspirera och motivera gällande att leva med kroniska sjukdomar, och att sprida kunskap och inspirera hästmänniskor på olika vis, bland annat.

    Egentligen är det ett enkelt beslut då jag såklart skulle vilja strunta i folk och bara skriva på så som jag vill. Jag har alltid varit en sån person som gått min egen väg och sagt vad jag tycker även om jag vet att andra inte håller med, inte följt strömmen eller brytt mig om vad andra tycker. Jag har levt efter mottot att vill man så kan man så länge jag kan minnas, ända tills jag blev sjuk. Nu räcker inte viljan längre. Varje dag är en kamp och hur mycket jag än pushar och gör för mycket mot vad kroppen egentligen klarar av, så känner jag mig konstant värdelös och som att inget jag gör duger eller räcker till.

%d bloggare gillar detta: