• Hälsa,  Vardag

    En sammanfattning & den senaste tiden

    Eftersom jag nu börjat om helt från scratch med bloggen tänkte jag försöka berätta om hur mitt liv varit fram tills nu så att det blir lättare att hänga med. Men istället för att börja från början kommer jag gå baklänges och börja med den senaste tiden, får se vart vi börjar men nånstans kring höst/vinter 2019/2020.

    För att ni ska få något slags sammanhang måste jag ju dock börja med att berätta lite kort om mig, Jag är 31 år gammal, bor med min man Fredrik och våra djur på en stor hästgård på västkusten, dit vi flyttade för snart två år sedan. Mer om gården och hur vi hamnade här kommer i ett eget inlägg. Jag är en optimistisk allkonstnär med flera kroniska sjukdomar. Efter en bra uppväxt med mycket fina minnen började livet gå utför strax efter att jag fyllt 20. Såklart hade jag motgångar och tuffare perioder innan dess också men det var när jag blev sjuk och kroppen började krångla rejält 2011-2012 som livet blev riktigt tufft. Det får blir mer om det i egna inlägg, just för att det finns så mycket att berätta om och jag väljer att inte börja från början utan gå baklänges. Det gör också att jag kan varva inläggen lite, blanda såna här inlägg om hur mitt liv varit tidigare med aktuella inlägg om livet här och nu. Annars är det nog lätt att det blir en väldigt deppig blogg vilket inte är vad jag tänkt. Men jag vill dela med mig av motgångarna också och inte rita upp någon fasad att allt är toppen när så inte är fallet. Min förhoppning är att jag ska kunna bidra med inspiration och kämparglöd, att aldrig ge upp oavsett hur tufft det är. Att det alltid finns något att vara glad & tacksam för, men att det är okej att må dåligt ibland.

    Mina sjukdomar då. För ganska precis ett år sedan upptäcktes av en slump att jag fått Diabetes, troligen typ 1 men det senaste var att de inte är säkra utan att jag kanske har någon annan ovanlig typ då min kropp tydligen är extra knasig. Innan dess har jag diagnostiserats med Ehlers-Danlos Syndrom, EDS. Den diagnosen fick jag 2014 efter några års kämpande i vården för utredningar hit och dit där smärta i & kring höfterna var och fortfarande är mitt största problem. Ligger dagligen på 6-8 på VAS-skalan i smärta, på sommaren när det är varmt (20 grader och uppåt) blir jag lite bättre, men har inte varit smärtfri en dag sedan 2012. Strax innan jag fick EDS-diagnosen upptäcktes också att jag har Hypotyreos, vilket jag ätit medicin för sen dess.

    Idag har jag hopp om att livet ska bli bättre, men för några år sedan visste jag inte om jag skulle orka fortsätta kämpa. Det som gjort att jag fått tillbaka hoppet är att jag genomgått två iFuse-operationer som är en steloperation av SI-lederna. Jag opererade första sidan hösten 2018 och andra sidan i maj förra året (2019). Så nu har det snart gått ett år sedan den andra och sista operationen, men jag har fortfarande en lång väg kvar. Efter år av fruktansvärd smärta och felbelastning, och min överrörliga EDS-kropp i grunden kommer det ta tid att träna upp mig igen. Så det är tålamod som gäller, och hårt arbete förstås. Den här resan vill jag dela med mig av här på bloggen. Min väg tillbaka till livet, i med- och motgång. Det finns också en del andra bidragande orsaker till att jag nu känner hopp och spänning över hur livet kommer bli framöver. Förutsättningarna är bättre än på länge för att det ska kunna bli riktigt bra.

    Den här vintern har varit överjävlig. Även om jag inte riktigt vill kalla det vinter heller, för här nere på västkusten är klimatet betydligt mildare än uppe i Norrland där jag är uppväxt och har bott i större delen av mitt vuxna liv ända fram till att vi flyttade ner hit i slutet av juni 2018. Men det räcker tyvärr att temperaturen börjar krypa nedåt under 15 plusgrader så börjar min smärta bli värre och värre. Jag hann inte heller träna upp min kropp tillräckligt under sommaren förra året så jag hade inget bra utgångsläge när hösten kom. De senaste månaderna har jag varit riktigt dålig och i princip levt i ide. Som om inte smärtan var tillräckligt jobbig att hantera så har jag varit totalt utmattad, samtidigt som jag pga smärtan har svårt att sova bra så har jag lika svårt att hålla mig vaken. Hjärndimman är standard, att ens fokusera tillräckligt för att svara på enkla meddelanden från folk blir för mycket. När jag någon gång ibland känt att jag haft lite energi och då gjort något ”enkelt” har kroppen totalkraschat efteråt. Diabetesen har varit svår att sköta när det är en kamp att ens ta sig igenom dagarna och smärtan & stressen den gör för kroppen leder inte till lägre blodsockernivåer om man säger så. Järnbrist, natriumbrist och vem vet vad mer för fel det är på min kropp – tappar sjukt mycket hår vilket jag inte gjort sen innan min Hypotyreos fått rätt behandling, är som sagt extremt trött HELA tiden, har en smärta som är helt galen emellanåt och bara av att stå upp i mer än typ 10 sekunder eskalerar den snabbt & jag har till och med haft svårt att sitta upp vilket tidigare varit uthärdligt åtminstone. På allt detta driver jag både en egen Etsy-butik och så har vi hästgården där vi har inackorderingsverksamhet och som min man Fredrik fått göra väldigt mycket mer än vad tanken är egentligen. Jag vill ju vara med ute i stallet och göra saker, men kroppen skriker STOPP. I början av hösten kunde jag i alla fall fodra hästarna men under vintern fick jag inse att jag inte ens klarade av det längre då jag till och med fick jätteont efter fodringarna när jag kört fyrhjulingen istället för att gå. Det finns inget som får mig att må så dåligt som när kroppen motarbetar mig så här mycket och det har lett till att jag varit mer eller mindre deprimerad sen i december också. Tills för några dagar sedan. Framförallt för att jag har flera men en extra rolig sak att se fram emot nu. Våren är här och det blir varmare för varje vecka, så jag kan vara ganska säker på att smärtan kommer bli bättre inom någon månad i alla fall. Men det roligaste av allt, det ska jag berätta om i ett eget inlägg som kommer de närmsta dagarna. Håll utkik, för jag tror ni också kommer tycka det är en väldigt rolig sak!

    Flippan för tre år sedan
    Mauritius, en häst jag red ibland för några år sedan, saknar honom!
  • Vardag

    Börjar om

    Hej och välkomna tillbaka. Ni som brukar kika in här då och då har ju säkert märkt att uppdateringen varit sämst någonsin, och även om jag inte är helt säker på att jag kommer lyckas bättre denna gång så ska jag göra ett försök i alla fall nu när våren är här. Mitt mående är alltid som sämst på vintern och bäst på sommaren, så även om det inte vänt riktigt än med smärtan så kommer det vända närsomhelst nu när temperaturen börjar stiga.

    Valde att plocka bort alla gamla inlägg och kommer börja om helt från början med bloggen, så nu i början blir det en del vardagsinlägg varvat med lite olika presentations- och bakgrundsinlägg tänker jag. Det här inlägget kommer också tas bort när jag kommit igång med bloggandet och fått upp några fler inlägg, men nu vet ni i alla fall att ni kan vänta er lite mer uppdatering här igen.

    Hoppas att ni mår bra! Vi hörs snart med ett inlägg om gårdagens sadelkoll.

    Kram ❤

%d bloggare gillar detta: