• Flippan,  Hälsa,  Vardag

    På väg ut ur ide

    Sen ungefär ett par veckor tillbaka har jag varit lite piggare och det känns som att jag börjat vakna ur ide. Våren har varit kall och gjort att smärtan haft ett hårt grepp om mig. Jag trodde ju att det skulle börja vända redan i mars, men nej då. Nu däremot törs jag nog säga att det vänt, jag har fortfarande väldigt ont men det börjar lätta lite då det finns stunder då jag vilar och smärtnivån är lägre, och framförallt känner jag mig piggare & gladare då jag orkar leva lite mer. Dagarna handlar inte länge bara om att härda ut och överleva, så himla skönt!

    Det jobbiga är att jag har så otroligt mycket saker att göra och styra upp. Alltifrån saker som egentligen borde gjorts för flera månader sen till saker som jag kom på häromdagen. Listan är lång i alla fall, det kan jag lova. Och jag måste ta det lugnt så jag inte överanstränger mig och får ett bakslag nu bara för att jag är lite piggare. Måste öka långsamt, oavsett om det är fysisk aktivitet eller mer administration-/kontorsjobb. Känner mig som ett otåligt litet barn, vill bara göra allt NU.

    Idag har vi i alla fall varit på återbesök med Flippan hos veterinären efter att hon behandlades i bakknäna och höger frams kronled med IRAP för fyra veckor sedan. Egentligen hade vi tid förra veckan men det sköts upp till denna vecka. Om man bortser från att Flippan fick ett sår där de rengjorde med spritlösning inför behandlingen, som inte läkt ännu – så är hon friskförklarad! Veterinären var positivt överraskad av hur fint hon rörde sig i bak och tyckte hon rörde sig jättebra där, så det var himla skönt! Även om hon brukar svara bra på behandling så är det ju alltid lite nervöst med återbesök. Höger fram var också okej idag, hon tar inte riktigt ut steget lika mycket där men jag tror det är kvar sen hennes senskada för några år sedan och hon reagerade inte på böjprov idag så veterinären tyckte att vi skulle köra på med igångsättning. Jag ska försöka leta fram nån film från när hon senast var i full tävlingskondition (nog kring hösten 2017) och jämföra med hur hon rör sig nu. Men jag litar faktiskt också på att Flippan säger till om hon har ont, hon brukar vara väldigt tydlig när nåt inte stämmer så.. Vi travade faktiskt en kort sträcka igår kväll när vi red och jag kände skillnad direkt på att hon rörde sig bättre än innan behandlingen! Hon var lite dryg och ville bara stanna och äta gräs så jag tryckte på henne lite extra och det råkade bli trav så jag lät henne trava på en bit, kanske 20 meter, och det kändes helt underbart. Bästa lilla Flippan.

    På tal om Flippan så har vi skrittat uppsuttet ute nästan hela tiden nu sen behandlingen. Bara två pass har vi gjort inne i ridhuset och resten av passen har vi skrittat runt på gården, runt grusvägarna kring stall och ridhus, mellan rasthagarna och runt grässlingan – och Flippan har skött sig jättebra! Nån gång har hon blivit lite taggad men inte gjort nåt värre än att takta några steg här och var. Förutom när hon helt plötsligt blev jätterädd för en transport som stod parkerad bakom ridhuset en kväll, den brukar inte stå där och det hade börjat skymma + att transporten var svart så jag antar att hon kanske trodde det var ett stort hål i vägen eller nåt. Hon blev verkligen rädd på riktigt vilket inte hör till det vanliga utan hon brukar vara rätt chill med omgivningen så. Hon kastade sig och hoppade lite åt sidan då och jag valde att sitta av för att inte riskera en åktur, gick sen in i ridhuset och satt upp igen, men skrittade direkt ut därifrån och fortsatte runt på gården vilket gick super då. Men jag är så glad att det har funkat att skritta utanför ridbanan/ridhuset då det aldrig gått förr utan att det blivit rodeo. Nu är det ju bättre förutsättningar på den här gården än där vi bodde i Trödje, så det hjälper ju också en del förstås. Ska bli spännande att se om vi även kan trava igång ute, hoppas det!

    Även Flippans tänder har blivit fixade idag. Rensat lite foderinpackningar och så inför att hon förhoppningsvis ska kunna äta mer gräs nu under sommaren då det är det bästa grovfodret för tändernas skull. Och för Flippans lycka förstås. Herregud vad man känner sig som en elak matte när hon inte får gå i gräshagen. 🙁 Men det är ju för hennes eget bästa. Nu när hon är friskförklarad och vi ska börja sätta igång träningen så kommer jag börja vänja in henne på gräs igen i alla fall så då kommer hon bli glad. Det kommer bli en väldigt försiktig invänjning, börjar med en halvtimme första dagarna så får vi se hur det går innan vi ökar på tiden successivt.

    Man kan verkligen inte klaga på utsikten när man sitter på Flippans rygg och skrittar runt i solnedgången 😍
  • Hälsa,  Vardag

    En sammanfattning & den senaste tiden

    Eftersom jag nu börjat om helt från scratch med bloggen tänkte jag försöka berätta om hur mitt liv varit fram tills nu så att det blir lättare att hänga med. Men istället för att börja från början kommer jag gå baklänges och börja med den senaste tiden, får se vart vi börjar men nånstans kring höst/vinter 2019/2020.

    För att ni ska få något slags sammanhang måste jag ju dock börja med att berätta lite kort om mig, Jag är 31 år gammal, bor med min man Fredrik och våra djur på en stor hästgård på västkusten, dit vi flyttade för snart två år sedan. Mer om gården och hur vi hamnade här kommer i ett eget inlägg. Jag är en optimistisk allkonstnär med flera kroniska sjukdomar. Efter en bra uppväxt med mycket fina minnen började livet gå utför strax efter att jag fyllt 20. Såklart hade jag motgångar och tuffare perioder innan dess också men det var när jag blev sjuk och kroppen började krångla rejält 2011-2012 som livet blev riktigt tufft. Det får blir mer om det i egna inlägg, just för att det finns så mycket att berätta om och jag väljer att inte börja från början utan gå baklänges. Det gör också att jag kan varva inläggen lite, blanda såna här inlägg om hur mitt liv varit tidigare med aktuella inlägg om livet här och nu. Annars är det nog lätt att det blir en väldigt deppig blogg vilket inte är vad jag tänkt. Men jag vill dela med mig av motgångarna också och inte rita upp någon fasad att allt är toppen när så inte är fallet. Min förhoppning är att jag ska kunna bidra med inspiration och kämparglöd, att aldrig ge upp oavsett hur tufft det är. Att det alltid finns något att vara glad & tacksam för, men att det är okej att må dåligt ibland.

    Mina sjukdomar då. För ganska precis ett år sedan upptäcktes av en slump att jag fått Diabetes, troligen typ 1 men det senaste var att de inte är säkra utan att jag kanske har någon annan ovanlig typ då min kropp tydligen är extra knasig. Innan dess har jag diagnostiserats med Ehlers-Danlos Syndrom, EDS. Den diagnosen fick jag 2014 efter några års kämpande i vården för utredningar hit och dit där smärta i & kring höfterna var och fortfarande är mitt största problem. Ligger dagligen på 6-8 på VAS-skalan i smärta, på sommaren när det är varmt (20 grader och uppåt) blir jag lite bättre, men har inte varit smärtfri en dag sedan 2012. Strax innan jag fick EDS-diagnosen upptäcktes också att jag har Hypotyreos, vilket jag ätit medicin för sen dess.

    Idag har jag hopp om att livet ska bli bättre, men för några år sedan visste jag inte om jag skulle orka fortsätta kämpa. Det som gjort att jag fått tillbaka hoppet är att jag genomgått två iFuse-operationer som är en steloperation av SI-lederna. Jag opererade första sidan hösten 2018 och andra sidan i maj förra året (2019). Så nu har det snart gått ett år sedan den andra och sista operationen, men jag har fortfarande en lång väg kvar. Efter år av fruktansvärd smärta och felbelastning, och min överrörliga EDS-kropp i grunden kommer det ta tid att träna upp mig igen. Så det är tålamod som gäller, och hårt arbete förstås. Den här resan vill jag dela med mig av här på bloggen. Min väg tillbaka till livet, i med- och motgång. Det finns också en del andra bidragande orsaker till att jag nu känner hopp och spänning över hur livet kommer bli framöver. Förutsättningarna är bättre än på länge för att det ska kunna bli riktigt bra.

    Den här vintern har varit överjävlig. Även om jag inte riktigt vill kalla det vinter heller, för här nere på västkusten är klimatet betydligt mildare än uppe i Norrland där jag är uppväxt och har bott i större delen av mitt vuxna liv ända fram till att vi flyttade ner hit i slutet av juni 2018. Men det räcker tyvärr att temperaturen börjar krypa nedåt under 15 plusgrader så börjar min smärta bli värre och värre. Jag hann inte heller träna upp min kropp tillräckligt under sommaren förra året så jag hade inget bra utgångsläge när hösten kom. De senaste månaderna har jag varit riktigt dålig och i princip levt i ide. Som om inte smärtan var tillräckligt jobbig att hantera så har jag varit totalt utmattad, samtidigt som jag pga smärtan har svårt att sova bra så har jag lika svårt att hålla mig vaken. Hjärndimman är standard, att ens fokusera tillräckligt för att svara på enkla meddelanden från folk blir för mycket. När jag någon gång ibland känt att jag haft lite energi och då gjort något ”enkelt” har kroppen totalkraschat efteråt. Diabetesen har varit svår att sköta när det är en kamp att ens ta sig igenom dagarna och smärtan & stressen den gör för kroppen leder inte till lägre blodsockernivåer om man säger så. Järnbrist, natriumbrist och vem vet vad mer för fel det är på min kropp – tappar sjukt mycket hår vilket jag inte gjort sen innan min Hypotyreos fått rätt behandling, är som sagt extremt trött HELA tiden, har en smärta som är helt galen emellanåt och bara av att stå upp i mer än typ 10 sekunder eskalerar den snabbt & jag har till och med haft svårt att sitta upp vilket tidigare varit uthärdligt åtminstone. På allt detta driver jag både en egen Etsy-butik och så har vi hästgården där vi har inackorderingsverksamhet och som min man Fredrik fått göra väldigt mycket mer än vad tanken är egentligen. Jag vill ju vara med ute i stallet och göra saker, men kroppen skriker STOPP. I början av hösten kunde jag i alla fall fodra hästarna men under vintern fick jag inse att jag inte ens klarade av det längre då jag till och med fick jätteont efter fodringarna när jag kört fyrhjulingen istället för att gå. Det finns inget som får mig att må så dåligt som när kroppen motarbetar mig så här mycket och det har lett till att jag varit mer eller mindre deprimerad sen i december också. Tills för några dagar sedan. Framförallt för att jag har flera men en extra rolig sak att se fram emot nu. Våren är här och det blir varmare för varje vecka, så jag kan vara ganska säker på att smärtan kommer bli bättre inom någon månad i alla fall. Men det roligaste av allt, det ska jag berätta om i ett eget inlägg som kommer de närmsta dagarna. Håll utkik, för jag tror ni också kommer tycka det är en väldigt rolig sak!

    Flippan för tre år sedan
    Mauritius, en häst jag red ibland för några år sedan, saknar honom!
%d bloggare gillar detta: