• Flippan,  Hästar,  Tankar

    Saknar ord

    En vacker dag ska jag berätta. Berätta allt om hur vårt första år (drygt) här nere varit, men idag lämnar jag det med att säga att jag hatar skitsnack, lögner och folk som lägger krut på att förstöra för andra istället för att fokusera på sitt eget liv. Och detta citat som jag ofta kommer tillbaka till. Dags att skriva ut och rama in tror jag. 😉💎

    Flippan har varit fortsatt skötsam, den värsta energiknäppen efter klippningen har lagt sig och hon har varit pigg men snäll. Vi red både tisdag och onsdag i ridhuset och skrittade av ute på asfaltsvägen båda dagarna. Flippan var så duktig båda dagarna och jag har verkligen njutit av att sitta i sadeln. Snart ska jag nog våga mig på att prova galoppera igen också, hon har ju sån fantastiskt härlig galopp Flippan så jag saknar verkligen att rida mer galopp. Men att låta kroppen läka efter mina operationer är trots allt viktigast så det gäller att vara försiktig med riskerna. Tänk att det imorgon har gått ett halvår sen jag gjorde den andra och sista iFuse-operationen. Galet vad tiden går fort! Jag har fortfarande väldigt ont emellanåt, men på det stora hela tycker jag ändå att det är bättre även om det kommer ta tid innan man kan utvärdera resultatet ordentligt. Det är mycket muskler, ligament och sånt som ska få tid att läka efter så många år med fruktansvärd smärta och felbelastningar och mycket träning som är kvar innan jag är stark igen. Men det går framåt och det är huvudsaken.

    Jag har känt ett tag nu att det är dags för mig att börja rida mer och framförallt på andra hästar än Flippan. Häromdagen fick jag rida en häst som står här i stallet, och som jag faktiskt red en gång innan operationen förra sommaren också. Han kallas Lillen och är supersnäll, men samtidigt väldigt pigg och framåt och känslig, precis som jag gillar. Dock väldigt annorlunda mot Flippan att rida både hur han rör sig och i temperamentet och ridningen. Det var superkul och kändes väldigt bra även om jag märkte snabbt att ridkondisen inte riktigt finns där, haha. Flippan är ju inte så fysiskt ansträngande att rida eftersom vi är så pass samspelta att jag mest bara sitter och gör väldigt små hjälper när det behövs.

    Nu är jag ännu mer sugen på att skaffa en till häst (minst, till att börja med i alla fall). Plats finns ju massor här på gården och det skulle vara riktigt kul att ha en häst på lösdriften. Jag vill komma igång mer med ridningen nu, ta ikapp allt jag förlorat dessa år jag varit sjuk, utnyttja möjligheterna som finns här på gården och börja förverkliga drömmar.

    Kram på er alla snälla människor! 💜

  • Tankar

    Jag ska vara ärlig

    Den största anledningen att jag har svårt att få till bloggandet är inte hur jag mår, utan att jag inte vågar skriva som vanligt på grund av att det finns ett antal människor som vill förstöra för oss och inte vill oss väl. Det gör att jag måste tänka efter extremt noga vad jag kan och vill dela med mig av här och inte. Och det gör att det blir en så stor grej av det varje gång jag vill skriva ett inlägg, så då låter jag hellre bli. Jag klarar inte riktigt av att hålla mig opersonlig och bara skriva ytligt och utan känslor och personliga tankar kring saker och ting.

    Så antingen ska jag strunta i dessa elaka människor och bara skriva precis som jag vill och känner ändå, precis som jag brukade göra förr. Självklart tänker man ju alltid på vad man delar med sig och väljer bort vissa delar av livet eller lägger mer fokus på annat, men som det är nu har jag känt mig väldigt blockerad att skriva överhuvudtaget för att det är så mycket som blir svårt att avgöra om folk kan använda det jag skriver till något som kan påverka oss negativt.

    Eller så ska jag bara lägga ner och strunta i att blogga helt och hållet? Ett alternativ är såklart också att sätta lösenord på bloggen, men då försvinner lite av syftet med bloggandet för mig känner jag eftersom jag gärna vill nå ut till fler och både inspirera och motivera gällande att leva med kroniska sjukdomar, och att sprida kunskap och inspirera hästmänniskor på olika vis, bland annat.

    Egentligen är det ett enkelt beslut då jag såklart skulle vilja strunta i folk och bara skriva på så som jag vill. Jag har alltid varit en sån person som gått min egen väg och sagt vad jag tycker även om jag vet att andra inte håller med, inte följt strömmen eller brytt mig om vad andra tycker. Jag har levt efter mottot att vill man så kan man så länge jag kan minnas, ända tills jag blev sjuk. Nu räcker inte viljan längre. Varje dag är en kamp och hur mycket jag än pushar och gör för mycket mot vad kroppen egentligen klarar av, så känner jag mig konstant värdelös och som att inget jag gör duger eller räcker till.

%d bloggare gillar detta: